Ost i min öl det är

Kör lite konstgjord andning på bloggen för att bevisa att jag är vid liv och inter behöver samma åtgärd. Inspirationen började avta samma dag som jag inte ens kunde komma åt bloggen mer än att författa ett nytt inlägg. Helt plötsligt kändes det som en monolog och då kunde jag ju lika gärna sitta och berätta högt för mig själv vad jag har haft för mig.

Sedan sist jag skrev något så har det väl hänt en del. Det blev exempelvis en väldigt rolig resa till Istanbul med Frank, Reka, Sara, Roksana och Natalia. Istanbul var verkligen annorlunda från Adana, det kändes som att komma till Europa på något sätt. Tiden fördrevs med att springa runt och bocka av så många sevärdigheter som möjligt. Det blev lite knepigare med tanke på att vädergudarna hade legat bakfulla när jag dansat soldansen och helt missat poängen. Vi möttes av regn och blåst två dagar, de övriga två dagarna var det runt 5 grader. Svinkallt tyckte vissa i resesällskapet, undertecknad anser att man bör uppleva -25 i Åre för att få lite perspektiv. Lyckades få med mig Frank på ett riktigt äventyr. En timma resande och tre tågbyten senare var vi framme vid IKEA! De har inget i Adana så var första köttbullarna för mig på evigheter. Personalen i restaurangen hade den galna föreställningen att servera pommes till, men där fick svensken nog och sa gör om gör rätt. Mätta och belåtna vandrade vi till delen med all svensk mat. 300 kr fick det vara värt för att kunna dricka julmust och glögg samt smaska daim, kexchoklad, singoalla och pepparkakor. Frank köpte ett pepparkakshus.

Pepparkakshuet monterades under högtidliga former i förrgår. Det var mycket svårare än vad jag kunde minnas. Tror det till stor del berodde på att "väggarna" hade gått av på mitten och behövde limmas ihop med mer smält socket. Att inte ha någon pensel eller dyligt att dra dit sockret med var också lite småknepigt. Men nu sitter alla delarna ihop och huset är dekorerat. Ser ut som en riktig knarkarkvart (ett ord som min kära mor brukar använda ibland för att beskriva mitt rum/lägenhet när jag inte städat på ett tag)

Förra veckan var det Erasmus day. Då skulle alla utbytesstudenter presentera sina länder och universitet inför en ganska stor publik turkiska studenter som funderar på att åka utomlands. Försökte locka dem till Sverige genom att visa bilder på Victoria Silvstedt och Fredrik Ljungberg. Även några festbilder på mig slank med, iklädd toga, ballerinadräkt och tighta svarta legins och hockeyfrilla. Så om det kommer en turkisk invasion till Linköping nästa höst vet ni vem det beror på. I övrigt börjar skolan rundas av, har final exams i slutet av januari. Mest orolig är jag för den på bloggen ständingt bespottade turkiskan. Men det är alltså ett riktigt jävla muppspråk. Gramatiken och ordföljden liksom; det är som att prata som Yoda i Starwars, allt är i omvänd ordning. Ska man tex säga: det är ost i min öl (råkade tappa tilltugget på en bar i Istanbul) ska man alltså säga: Peynir biram var, vilket översatt betyder vad som går att läsa i rubriken, ost i min öl det är.

På torsdag smäller det! Något jag faktiskt har längtat till ett tag nu. Flyger hem till Sverige för att fira jul. När jag åker tillbaka den 30e kommer Matilda, Linnea, Emma och Caffe med för att fira nyår här :) Just nu är längtan efter Sverige och framförallt svenk mat stor. Tur att julen är det största svepskälet för att äta kopiöst som vi har. Ses där hemma allihopa!

Until the sky falls down on me

Jösses Mariekex, idag har vi blykepan på. Igår var det dags för ett mycket trevligt men samtidigt sorgligt moment under ERASMUS-tiden; det första good bye-partyt. Det blev ju inte bättre av att det var Pavel som nu ska lämna oss i sorg och saknad för att återvända till Tjeckien. Kommer sakna honom, han är väldigt okomplicerad, spontan och säger aldrig nej när det vankas öl. Kommer att minnas alla våra bilfärder i baksätet sipandes på hans favoritgrogg 90%vodka och 10% cola medan vi gång på gång debatterade vilket land som är bäst på hockey. Han har dock lovat att komma till Sverige för att en gång för alla lära oss svenskar hur Hlinka och Hlavac egentligen uttalas. Vi avslutade hans tid här med flaggan i topp med förfest i hans rum och fortsatte sedan till stadens mest fashionabla ställe; Park Zirve/Nort Shield. Till min stora lycka hittade jag den riktiga Budweiser, dvs den tjeckiska och inte den där smörjan jänkarna säljer. 60 kr skulle det ha för en 33 cl!...så jag tog fyra. EEEEEEEH

Tyckte att jag hade förtjänat lite finöl. Igår fick jag nämligen reda på resultatet på min tenta i Organization and Management (även känd som fylla i cirklar). Bäst resultat i klassen levererade en viss E.Wilhelmsson, COWABUNGA! Nu väntar vi med spänning på Production Management, en kurs som f.ö blir mer och mer intressant för varje gång.

Annars då...I måndags ställde jag mig vid kastrullerna och började göra glögg med hjälp av glöggkryddorna som mor och far (tvivlar på att Carl var inblandad) tog med hit. Blev faktiskt riktigt gott och lägenheten luktade glögg i två dagar efteråt. Glöggen serverades med lussekatter som även de kom från huvudsponsorerna. Samma sponsorer var även så vänliga att skicka ett litet paket hit med livsnödvändigheter som jag hämtade ut igår. Lösgodis, havregryn, en chokladkalender och marsansås -check :D

Nästa vecka är det åter resdags. Då är vi 6 erasmusar som ska spendera fyra dagar i Istanbul. Frank har lovat att göra mig sällskap till IKEA, ska julpynta sönder min lägenhet! Får se om jag hinner förbi Atatürk Stadium också för att kyssa straffpunkten där Cisse, Smicer och Hamann sköt Champions League bucklan till Anfield.

I afton är vi bjudna till Emre. Han är lite som den där farfar i Bullerbyn, han som bara är farfar till några av barnen men som alla kallar farfar ändå. Eller han kan ju vara morbror till några eller så också. Har ni tänkt på vilken inavel det måste bli i Bullerbyn, de har ju redan gjort upp vem som ska gifta sig med vem och att föra in nytt blod i Bullerbyn är inte att tänka på. Herregud, det är ju nästan som i Ljungsbro...Nu tappade jag spåret men jämförelsen med Emre var iaf att han är som en fadder för alla oss barn i Bull..Adana. Hos Emre ska det bli grillning, när turkarna bjuder hem på middag eller dyl brukar det vara storslaget.

Om 19 dagar kommer jag till Sverige, känns overkligt men ska bli grymt kul. Juldagsfirande och gå och se hockey på annandagen är redan spikat. Har väl inte så mycket att säga för stunden. Vardagen rullar på, det går bra nu.

Ifyllda cirklar och mycket text om resaN^

Idag har jag haft hela TVÅ tentor! Herregud, hade jag velat ha det så hade jag väl sökt tekfak och skaffat sandaler och ryggsäck direkt? Nu var det ju emellertid inte jordens prövning jag utsattes för. Har man överlevt en 5 timmars sittning med mikroekonomi eller rest sig på 9,5 och satt Roffes styrning på tredje försöket inser man plötsligt att allt är möjligt. Den första tentan i Production management dedikerar jag mina poäng till Mikro-Tomas som lärde mig räkna med fasta och rörliga kostnader (inte svårt direkt) och till Statistik-Anders som fick mig att inse vikten av att kunna trolla ihop en regressionslinje. För andra tentan i Organization and Management vill jag tacka dagisfröken som satte ihop den. 50 Multiple choice frågor (för er som inte vet det är M.c alltså universitetsspråk för 1x2 frågor fast med fler än 3 alternativ). Största problemet var inte vad jag skulle svara utan när jag skulle lämna in tentan efter 25 minuter. Jag hade bara ringat in svaren, tentavakten (som var ett par nivåer trevligare än de i Tera) förklarade att jag var tvungen att fylla i mina cirklar. Var bara snällt att sätta sig och gå bananas med pennan. Välkommen till universitetet liksom!

Men låt oss istället som sig bör blicka...bakåt! I söndags kom jag ju hem från en 10 dagars resa till Syrien och Beirut. Resan började lugnt och fint med buss från Adana till Antakya, följt av taxi till syriska gränsen. Vi var tvungna att stanna där för att fixa visum. De hade väl inte direkt kundbemötande eller främjande av turism som högsta prioriteringar på agendan. Efter 3 timmar väntan fick vi äntligen våra visum. Rättvisan i att jag som svensk fick betala 27$ medan det för Giulia som är från Italien räckte med 10$ kan diskuteras. Hoppas Sverige som nation slår tillbaka med kraft och flyttar ner Assyriska till div 6, det skulle lära dem en läxa! Från gränsen fick vi skjuts till Aleppo där vi tog en taxi de 40 milen till Damascus för den ringa summan av 25$ var. I Damascus tillbringade vi mycket tid i "soak" vilket alltså är en stor marknad på arabiska. Såg en av islams viktigaste moskéer och en fästning som självaste Saladin hade byggt (känd från Arn filmerna). Som alla vet så tar ju Saladin Arn till en fästning i Damascus efter att ha besegrat korsriddarna. Vi spenderade 2 hela dagar i Damascus, en stad som föll oss båda i smaken. Väldigt trevlig atmosfär med massa små caféer och den ständiga doften av vattenpipa i luften.

Resan fortsatte sedan mot Beirut. Vi hittade en restaurang med helt makalöst god mat och köpte med ett par öl som inmundigades på en klippa där vi satt och njöt av värmen och blickade ut över havet. Mer bloggutrymme förtjänar inte Beirut. Men kan såga staden mer utförligt om någon önskar. Tillbaka till Syrien där vi på nytt var tvungna att skaffa visum. Gick dock smidigare och vi stannade en natt i staden Homs. Där var de inte så vana att se turister så vart vi än kom var det "hello", "welcome". Här hade vi nog resans finaste hotellrum. Helkaklat, schöna sängar, högt till tak, kabel-tv, frukost och en helt egen balkong för 25$ var. Målet med vistelsen i Homs var annars ett besök till korsriddarfästningen Krak des Chevaliers. För er som inte är bekanta med korstågen kan man för att göra det enkelt säga att de kristna och muslimerna latjade Herre på täppan över Jerusalem. Krak... var en riktigt häftig upplevelse och det var enkelt att se varför muslimerna aldrig lyckades inta borgen trots att de i slutet hade powerplay- ett par tusen muslimer mot 200 kristna.

Från Homs blev det sedan buss till Palmyra. Där finns några av de mest omfattande och välbevarade resterna från romarriket. Då jag nyligen kommit ut för mig själv som historieintresserad var även detta ballt att se. Vi checkade in på ett trevligt hotell där man inte kunde visa sig utan att hotellägaren Abraham ville att man skulle slå sig ner och dricka te (åter igen, ja dricka te!) På kvällen vandrade vi runt lite bland ruinerna där vi träffade på två trevliga herrar från Syrien. De hade någon form av picnic och vi satte oss och pratade lite med dem, de var väldigt nyfikna på hur saker var i våra länder, drack mer te, någon form av syriskt te och en starkare dryck. Dagen efter blev det tidigt uppstigning eftersom vi skulle se allt som var stängt kvällen innan och dessutom ta oss till resans sista stopp: Aleppo. Vi kom dit framåt kvällen så checkade in och begav på jakt efter mat. Slutade med en "cherry kebab". Det var alltså kött, färskt bröd och kopiösa mängder körsbärssås. Intressant, inte nödvändigtvis delikat. Aleppo hade också en "soak" som tom var bättre än den i Damascus. Köpte lite smått och gott bla lokalproducerad tvål som enligt bibeln Lonely Planet skulle vara bra just där men även ett fint fårskinn som numera pryder mitt golv. Har döpt henne till "Dolli Marzipani", lite Italien och Giulia inspirerat (hon heter Parzani) Dock förnekar hon att Marzipani är italienska för marsipan...

Så ska vi summera kanske: Syrien var ett riktigt fint land att resa runt i. Så annorlunda från allt tillrättalagt och sönderturistat som man ser på vissa håll (tex när jag och Jackie hittade glögg och pepparkakor i Thailand) Befolkningen med undantag för gränsvakterna var otroligt gästvänliga och det hände flera gånger att vi bjöds på frukt och godis när vi bara passerade vissa affärer. Maten var riktigt smaskig (och billig) absoluta favoriten var nog förrätten Hummus (finns i Coops charkdisk). Att resa med en italienska hade sitt pris; de är ju så rackarns kontinentala så var ju inte läge att börja prata lunch innan 14 och nämnde man middag innan 20:30 fick man bara en konstig blick. Dessutom har denna fröken fått mig att börja dricka Espresso (italienska för jävligt starkt kaffe i en liten löjlig kopp). Vi har även lärt varandra lite viktiga ord på svenska/italienska. Jag kan säga trottoar, ryggsäck, kork, filofax och servett (svårast) på italienska, medan Giulia nu stoltserar med att kunna säga skoskav, vilse, tack, varsågod och bakfull på svenska.

Avslutar med några bilder (hade varit fler om inte blogger bråkar så mycket) för er som inte har den stora förmånen att vara vän med mig på Facebook:

Bloggen och jag lever

Detta inlägg ska gå fort som f...det ska gå mycket mycket fort. Har en midterm imorgon att sista minuten plugga till. Kom "hem" igår efter 10 fantastiska dagars resande. Det var väl egentligen allt för nu. Ville bara säga att jag mår prima och att jag inte har några planer på att pensionera bloggen trots lång frånvaro. Lovar att skriva ett lååångt inlägg när jag är klar med tentorna den här veckan. För er som känner er lurade att ha läst det här inlägget, kanske känns det bättre om ni får se en bild på min nya rumskamrat; Dolli Marzipani?

Heeeeey. I need a visit to Damascus

Ok ska bara som Alfons Åberg sa. Jag ska bara författa dessa rader innan det är dags att ta tag i veckans case fall i Organization and Management aka OT 2.0. Idag är humöret på topp, för det är ingen vanlig dag; Turkiskan är nämligen inställd.

Har lokaliserat ett ställe med riktigt schyst käk kan jag ju börja att berätta. Amfiteatern (ofantligt mycket större än Lius påhitt) har ett café som säljer enorma portioner av diverse trevliga rätter för 20 kr inkl dryck, det tär på motivationen att laga mat själv. Blev ett besök där i fredags och igår. För de få av er som inte följer mina statusuppdateringar på Facebook slaviskt kan jag berätta att vi testade Turkiets svar på onlinepizza från pizzerian med det extremt innovativa namnet "Pizza Pizza". Riktigt schyst: Två stora pizzor, dryck, tiramisu och kaka för 125 kr. Tar det längre än 30 min behöver man dessutom inte betala för ordern. På något sätt lyckas de dock alltid vara i tid, trots att alla vet att en pizza tar 15 minuter/en kvart att göra. Att pizzabudet lyckas hinna fram hela vägen hit från stan på sin lilla moped under 15 min är imponerande!

På torsdag har jag min sista lektion innan det är dags för över en veckas "höstlov". Anledningen till detta är en muslimsk högtid som heter någonting Bayram. Har jag förstått det hela rätt slaktar man ett får och bjuder över sina grannar på fårkötts-frossa för att symbolisera att man ska ta hand om varandra, om grannarna skulle råka vara fattiga. Är ganska övertygad om att varken familjen Sandin eller Party-Pata har det så illa ställt så mor och far kan ju skona de stackars fåren där hemma.

Denna ledighet öppnar ju för att se någonting annat än Adana. Så de senaste dagarna har ägnats åt intensivt reseplanerande. Känns som om hon får väldigt mycket bloggutrymme, nästan mer än Lul, men det är alltså jag och Giulia som ska ut på äventyr tillsammans. Herr Jacob Carlson behöver inte känna sig svartsjuk, jag har inte ersatt dig som resesällskap permanent, hörde bara att du hade lite svårt att komma iväg den här helgen pga din Dolmiodag. Resan bär först av till Syrien där vi ska besöka huvudstaden Damascus samt diverse andra intressanta platser. Dessutom ska vi över en sväng till Libanon för att se vad Beirut har att erbjuda. Nu kanske vissa, som en följd av Aktuellt-flashbacks, blir väldigt oroliga över valet av resmål men ni kan vara lugna. Beirut och Syrien är helt ofarligt att resa till enligt såväl svenska UD som dess italienska motsvarighet. Vi åker nu på fredag och kommer hem nästa söndag, försök att klara er utan nya blogginlägg eller facebook-terror tills dess, även om jag förstår att det kommer bli svårt. Wohooo ska bli riktigt trevligt att komma iväg! :D

Nu ska jag iväg till mina vänner på Starbucks för lite kaffe och försöka få det här case fallet gjort. Förstår att det är svinkallt där hemma men faktum är att jag skulle kunna tänka mig i alla fall en eller två dagar med lite kyla och höstlövssparkande bara som omväxling mot sol och 25 grader. Jag säger det inte för att provocera, det är faktiskt sant. Jag gillar Stångån på hösten, när vardagslunken lagt sig över torgen.

Jo-Anna says - I have to wait in the line and come back tomorrow

Jorå. Helgen har tillbringats i kalasens tecken. I fredags nådde Sofia den respektabla åldern 24. Det firades först med kladdkaka (jag har frälst många med det här) som jag och Giulia hade trollat ihop till födelsedagsbarnets ära och sedan med Sangria och försök till beer pong i tv-rummet. Aledningen till att jag skriver försök till beer pong: Bordet vi spelade på var lite för stort och muggarna lite för svåra att träffa. Matchen avbröts därför vid ställningen 4-3 till mig och Frank mot Giulia och Samira. De vägrade dock erkänna sig besegrade...

Nästa födelsedagsbarn i ordningen var Anna som ställde till med 21-års barnkalas. Efter lite förkaka i hennes rum innehållandes en hel del ungerska specialiteter i flytande form sattes kursen mot Karaokebaren i stan. Som jag tidigare nämnt är man så svältfödd på engelsk musik när man går ut, men nu tror jag någon form av rekord är satt ändå. Alla som känner mig någorlunda vet att jag anser att We no speak americano är skitmusiken Rolls Royce tillsammans med Katy Perrys I kissed a girl. Men när den förstnämnda av dessa försök till musik spelades på baren smög sig en obehaglig känsla av välbehag på. Förmodligen var det bara något konstigt jag ätit eller druckit.

Nu ska jag prova på någonting annorlunda. Jag ska skriva lite om vardagen här i Turkiet och inte någon alkoholromantiserande smörja i linje med "Living for the weekend" mentaliteten som stundom verkar råda här på bloggen. Kom just hem från biblioteket, precis som mycket annat som har med skolväsendet att göra bodde inte effektivitet eller klara besked där. Jag gick dit för att låna en kursbok, hade med mitt student-id som skulle vara allt som krävdes men icke. Nu lanserar vi en konspirationsteori: turkarna är bittra över att inte får vara med i EU så därför måste vi EU-medborgare ha passet med oss vad vi än ska göra. Låna en bok- pass, ladda på ditt kontantkort- pass. Väntar bara på att det ska stå en polis och vänta på mig när jag öppnar toalettdörren och säga : "passport please".

Efter att ha hämtat passet (en promenad tor på 25 min) gick jag tillbaka. Men då hade de ångrat sig och helt plötsligt var det inte ok utan jag var tvungen att komma tillbaka imorgon. Komma tillbaka imorgon, det är ett vanligt förekommande fenomen här. Det betyder: Vi orkar inte ta tag i det här nu och när du kommer hit imorgon kommer vi be dig komma tillbaka nästa dag. Till saken hör även att man fick vänta extremt länge i kön till informationsdisken eftersom det var det enda stället i Turkiet som var underbemannat. För personal har de verkligen i kopiösa mängder här. Arbetsgivaravgifter, pensioner, semesterlöner är ju som alla ekonomer vet sjukt segt att bokföra så varför inte bara skippa det helt? På bussen betalar man inte till chauffören. Man går snällt och sätter sig, sen kommer en kille vars enda uppgifter är att ta betalt och hoppa av vid varje hållplats och skrika högt vart bussen går och tar betalt. På vägen från vårat hus till sjön finns det två vaktkurer som verkar ständigt bemannade, oklart vad de vaktar. I huset där vi bor har de minst 5 heltidsanställda +den dygnet runt öppna receptionen och när jag var ute med passet i förrgår för att fylla på mitt kontantkort jobbade 4 personer i den lilla telebutiken trots att jag nog var deras enda kund för dagen.

Nu stundar ännu en lektion i turkiska. Alltid lika ångestladdat. LHC må f.ö vara kassa för stunden men allt är förlåtet vid seger mot de där smålänningarna som med skeva domares hjälp stal ett sm-guld för ett par år sedan. Ska vi säga 8-0?

Familjen på besök

Tjolahopp. Då har lägenhetens befolkning minskat från 4 till endast 1, gissa vem det är den som kan. I fredags hoppade jag på en lokalbuss som tog mig till Adanas flygplats. Där mötte jag upp mamma, pappa och min bror Carl Kongo som hade tagit sig hela vägen från Nytorpsvägen för 4 dagar här :) Stod och väntade på dem utanför entréhallen, en efter en kom resenärerna från deras flight ut. Så tillslut ser jag dem på andra sidan, vad händer då? Jo då har det blivit något knas med deras väskor bara för att de skickades direkt från Stockholm så de åker iväg i en mupp-taxi (även känd som minibuss) för att hämta dem. Typiskt terrorister!

Pappas Värld föll ganska snabbt i bitar då ett av hans grundantagande för hela Universum; Man kan alltid lita på GPS:en, blev motbevisat. Men efter lite turer på smågator rullade hyrbilen in på Campus och med nöd och näppe fick vi alla plats i min lägenhet. Tog med dem på en enligt mig mindre promenad till sjön, övriga familjemedlemmar tyckte det var så långt att de trodde jag försökte ta livet av dem. Blev ett dopp i plurret och på kvällen åkte vi in till stan för lite mat och försök till shopping. Med tanke på att jag som normalt dressar Medium i kläder måste köpa XL här var det ju inte direkt lätt för Carl som är närmare 4 m lång att hitta något i rätt storlek.

Lördag morgon sattes kursen mot Mersin. Där blev vi bjudna på en mycket trevlig frukost hemma hos det ständigt återkommande bloggfenomenet Serhat och hans familj. Riktigt fin lya på 260 kvadrat på 9:e våningen med havsutsikt åt två håll och själva maten gick inte direkt av för hackor. Efter det åkte vi till deras semesterlägenhet utanför Mersin som vi fick låna lördag och söndag, de är ganska gästvänliga i det här landet så att säga. På kvällen åkte vi till shoppingcentret Forum i Mersin, köpte en riiiiktigt fin jacka. Men eftersom det här inte är bloggen där vi langar "dagens outfit" får ni helt enkelt hålla utkik. I söndags åkte vi sedan till den vackra stranden i Kizkalesi, för den trogne bloggläsaren: stranden med ett slott mitt ute i vattnet. Hade dansat soldansen hela veckan för helgen och det gav resultat.

Igår kom vi tillbaka till Adana. Jag hade lite plugg att göra så övriga tog bilen och begav sig ut på egna äventyr. Efter min kvällslektion åkte vi ner till city och gick på, enligt många och mig stans trevligaste restaurang: North Shield. Var banne mig det bästa jag ätit här så lär bli fler besök. Idag var alltså 3/4 av The Wilhelmssons sista dag i stan. Några av de andra E-Rasmusarna tog därför det mycket trevliga initiativet att bjuda på frukost/lunch. Mycket uppskattat av samtliga och mamsen blev nog lite chockad över det enorma te-missbruket som förekommer här. Så nu sitter jag alltså åter själv här, som tur är lämnade de lite kexchoklad, bullens korv och andra väsentligheter för överlevnad som sällskap. Nu ska jag ta tag i mitt liv och läsa lite International Marketing, måste lämna in mina anteckningar på två kapitel till läraren imorgon för att bevisa att jag har läst, wohooooo!

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i oktober?

Antalet blogginlägg verkar stabilisera sig runt ett i veckan. Är väl ganska lagom för att ha något vettigt att skriva om. Kvalitet framför kvanittet, 3 Urquell är mer än 8 Sofiero. Har mycket på agendan dagen till ära så effektiviserar genom att skriva detta medan jag smaskar i mig en kebabrulle till frukost/lunch. Internet har återvänt till lägenheten, folket på Starbucks är säkert oroliga vart jag har tagit vägen med tanke på att jag praktiskt taget bodde där i början av förra veckan.

Måndag-fredag blev en kedja kring min fot som herr Linnros sjunger. Hände väl inte så överdrivet mycket spännande saker, är någon väldigt intresserad av vad som sades på föreläsningarna så kan jag scana in mina anteckningar och maila. Lirade lite mer PES mot Serhat, ännu en ärofylld seger för mig så nu har pojken 3 öl bland sina kortfristiga skulder. Borde kanske låta honom vinna med tanke på allt han hjälpt mig med här. På fredag kommer far, mor och bror till Turkiet och stannar till tisdag :) En eller två dagar ska vi tillbringa i någorlunda solsäkra kuststaden Mersin, där vi får låna Serhats familjs sommarlägenhet, en riktigt hygglo filur den där.

I torsdags var det den nu mera traditionsenliga torsdagsfesten i Sarás lägenhet. Den gyllene regeln för att få närvara är: ta med eget toapapper. Så har man bara tillräckligt många fester i sin lägenhet behöver man alltså inte köpa toapapper. Jag inkasserade under fredagen ett par rullar när det var dags för det berömda ölspelet i min lägenhet. Alarmet ringde sedan 06:30 på lördag morgon och då hoppade 30-40 erasmusfolk på en buss som tog oss till staden Kapadokya. Där vandrade vi runt och kollade på en massa berg som hade blivit urholkade av naturens krafter, riktigt häftigt! Lite som raukar fast i ofantligt mycket större utsträckning. På kvällen var det turkisk afton på en bar i Kapadokya. Det var verkligen spridda åldrar på det partajet, lite som om man skulle plocka allt folk från Laskan, Harrys och PRO:s julbord och förse dem med gratis öl och helrör med Raki. Men det var ett jäkla drag fram till att de av oklar anledning bommade stället vid midnatt och vi fick bege oss hem mot hotellet.

Med tanke på den tidiga uppstigningen i lördags hann jag ju inte direkt städa efter fredagens tillställning i lyan. När vi kom hem sent igår kväll fanns inte heller direkt några krafter för denna verksamhet. Så idag blev jag väckt av att det knackade på dörren, endast iklädd mitt Djungelbokentäcke och med en morgonfrilla som inte var utav denna värld öppnade jag. Där stod Bamse och Lille Skutt med långa lansar (bara Lul fattar nog det där) Nej det var inte dem, det var Giulia och Nuria, de gav mig en stor kopp kaffe och förklarade att de hade kommit för att hjälpa mig att städa upp på ölburkar osv. Så nu är lägenheten renare än någonsin. Enormt uppskattat vill jag lova! Så alla om funderar på att komma på fest på Djurgårdsgatan i vår: ta med toapapper och glöm inte att titta förbi dagen efter med dammsugaren i högsta hugg! :D

Nu måste jag göra läxor i turkiska. Efter Makis incident med att skriva om lärare på sin blogg är man ju lite försiktig men har svårt att se hur den här kvinnan skulle hitta hit. Men har nog inte varit med om mer oinspirerande lektioner och hon ger oss så mycket läxor att man först tänker att hon måste skämta. Inte så att vi lär oss nödvändiga saker heller tex "ge fan i att lägga oliver och svamp på alla pizzor". Det hade jag haft använding av, ska nog köra lite självstudier med Google translate nu. Ring om du vill och hälsa de jag känner och håll blicken kvar i skyn. Det är så många, så många som vill ta en ner på Jorden och vintern kan bli lång även då där i den fjällhöga Norden.

Framtiden utstakad

Hej på er kära läsare Världen över. Natten mellan lördag och söndag gick strömmen i huset. Min första tanke var: "Helvete, min nötfärs i kylen!". Nötfärs är alltså det mest exklusiva jag äter här, med ett kilopris på cirkus 140 kr. Men strömmen var tillbaka inom en halvtimme och räddade mig från att ofrivilligt vaska 500 g av denna delikatess. Dock slog strömavbrottet även ut internetuppkopplingen och den är ännu inte tillbaka. Det är här Starbucks kommer in i bilden som en räddare i nöden och förser mig gott kaffe, en skön stol och en stabil uppkoppling.

Starbucks ja. Har snart varit i Turkiet en månad och att säga att Starbucks är mitt stammishak är väl ingen överdrift. Har lärt känna herrarna som jobbar här också. Förra gången jag var här var de så snälla och gav mig en kaffe helt gratis, det måste vara någon form av milstolpe i livet: gratis Starbuckskaffe. När jag testade en turkisk kaffe så blev jag spådd i kaffesumpen, det är så man gör här. Så i framtiden ska jag ut och åka tåg, bestiga ett svensk berg och framförallt få en stor gåva. Wholles tolkning av detta var att han och jag skulle ta pendeln till Linghem, bestiga Himnafjället och på toppen skulle han bjuda på öl.

Blir ju inte helt i kronologisk ordning det här men men.I fredags fick jag hjälp av min turkiske vän Serhat att låsa upp min mobil som den onda operatören Turkcell hade låst. Efter det gick vi till ett Playstation 3 center. Där spelade vi PES 2010, äran och en öl stod på spel. Lyckades besegra Serhats Real Madrid med mitt kära Liverpool med 2-1. Han föreslog kvitt eller dubbelt, mindre smart drag. Nu är han skyldig mig två öl :)

Fredagen var f.ö en historisk dag. Det var nämligen första gången vi hade fest och receptionen (ja vi har en reception öppen dygnet runt) inte kom och klagade på att vi var högludda. Fast det var vi ju, kanske har de bara gett upp hoppet om de där j*vla erasmus-studenterna. Det var hursomhelst tjeckisk afton på schemat. Mycker trevlig fest, god mat som lockade till konsumtion av "pivo" (det är tjeckiska för en dryck jag gillar, googla!) och mycket folk. Helgen fortsatte sedan bra med Adanas Octoberfest i lördags. Ölutbudet var väl kanske inte vad man hade hoppats. En tysk öl som inte var Becks hade de iaf lyckats få dit. Men livebandet öste på bra och dessutom lirades det även engelskspråkig musik så vi hade det riktigt kul där vi for runt som Duracellkaniner på speed på dansgolvet. Har nog aldrig varit och kommer nog aldrig bli så glad över att få höra Lady Gagas Pokerface. Aftonen avslutades med efterfest i Adanas svar på Djurgårdsgatan 44 med vaniljglass, nesquicksås, tända ljus och det ständigt återkommande femomenet "Gossip night".

Bara ifall CSN, Nehler eller framtida arbetsgivare skulle råka snubbla in på den här bloggen kan jag meddela att jag pluggar också. Kände att jag behövde nämna det efter att ha räknat antal gånger jag använt ordet "öl" i detta inlägg. Nu ska jag svara på sjukt kniviga casefrågor i kursen "Organization and Management". Kanske borde beställa in en kaffe till för att få fart på verksamheten...

Aioli, guacamole, ostsås och grillsås.

Förstår inte riktigt varför jag skriver ett inlägg. Det räckte ju med att slänga upp en skakig video som inte direkt var 1080p för att den här bloggen skulle sätta läsarrekord. Men för er som även orkar läsa den här kebabbloggen kommer här iaf lite om vad jag pysslar med när jag inte ger guidade turer i min lägenhet.

I helgen blev det ett besök till i Mersin. Tyvärr var vädret lite halvkasst så strandbesöket blev inställt. Istället besökte vi det enorma (mycket större än det i Adana) shoppingcentret Forum (ej Coop). Gjorde mitt dyraste inköp i Turkiet; en trevlig parfym. Var i en seriös affär som hoppas att det inte är te eller dyl som de säljer som "parfym" i Alanya.

Är orolig att jag i videobloggen uttryckte mig lite väl negativt om kebab, det rimmar ju inget vidare med bloggens namn. Kan därför meddela att i Mersin blev det en riktigt fin kebab till lunch. Den här sorten hette Iskender och är än så länge den absoluta favoriten, det var nybakat bröd, turkisk yoghurt, någon form av stark tomatsås och framförallt finfina kebabremsor. 4,5/5 blir betyget. Lördagskvällen följdes upp med lite fest som slutade på baren Medusa. Partykulturen här ska nog få ett eget inlägg här en vacker dag, det var ju inte direkt Flammanklass om vi säger så men team Ungern/Tjeckien/Holland/Sverige hade kul hursomhelst.

Nämnde ju i videon att jag har blivit ambitiös med matlagningen. Har än så länge slängt ihop en lasagne med egen béchamelsås och kyckling med ris och egentillverkad currysås, har väl knappt gjort en redning sen hemkunskapen i högstadiet men det gick bra. Den här typen av matlagning är ju standard för tex Lul men för mig är det att höja nivån ett snäpp. Övriga utbytesstudenter verkar vara imponerade, fick högsta betyg för min lasagne av två tvättäkta italienare, det har nog inte ens Lul varit med om! ;) Har insett att det man verkligen saknar i matväg är sås, tror vi i Sverige äter mest sås i Världen.... I söndags fortsatte den inte fullt så nakne kocken med att bjuda över lite folk till rum 202 för pannkakor som inmundigades med Nutella och banan. Såhär kan det se ut:

Annars spenderas dagarna med lite föreläsningar och på kvällen samlas man ett gäng och hänger i någons lägenhet. Alla utbytesstudenter bor ju i varsin lägenhet i samma hus, typ Colonia/Irret så det blir mycket socialiserande. I tisdags var det dags att åter testa vattenpipa, i Pavels rum och igår blev det italiensk Rizoto tillverkad av Giulia och som alltid i deras rum: te (ja Madde, te!) Det är mycket nu som en vis man med en någorlunda vis son en gång sa. Ikväll ska jag till tjejerna från Ungern och pimpla några kalla, imorgon är det tjeckisk middag och på lördag väntar Adanas Octoberfest. Importerade ölsorter och musiker från München lovar gott. Dessutom har vi ju Samira från München med oss som får visa hur man gör det, bomchicabomchicabom.

Nehepp nu har jag nog inte så mycket att säga mer än att jag hoppas på seger mot Frölunda ikväll och framförallt: ALLA LUKTAR FISK I GÖTEBORG!

Videoblogg!!!1

Jag ber om ursäkt för uteblivna uppdateringar. Lovar att bättra mig. Så länge får ni se hur jag bor :)

Nytt personbästa

Tjolahopp i lingonskogen!

På tal om lingon så får någon gärna skicka en burk. Det och några Knorrs lasagnemix, kokosmjölk, wook kryddor samt grönsaker, tacokrydda, ströbröd så jag kan göra lite fina köttbullar, pastrami och ett stort jävla lass Bregott (Becell smakar plast). Detta är alltså vad jag saknar i matväg från Svea rike efter exakt två veckor här. Men även om jag skulle ha de sakerna här skulle jag inte kunna äta dem just nu, fröken doktor har nämligen satt mig på en sträng diet bestående av rostat bröd, postatis, makaroner, vatten, coca cola, soppa och antibiotika. "ANTIBIOTIKA?! Du har väl inte träffat någon turkisk tjej som gett dig Kla...ustrofobi, Eric" tänker du nu käre bloggläsare. Svaret är nej, det är magen som krånglar vilket är standard för varje vek nordbo som besöker det här landet. Förra gången jag var i Turkiet tog det ju bara en vecka att bli matförgiftat så nu har jag klarat mig längre och kommit betydligt lindrigare undan. Always look on the bright side of life, vissla litegranna!

I lördags, alltså innan jag började knapra piller så blev det alltså så kallad fest. Har inte varit på så många innan så var kul att testa. Det började vid skolans amfiteater med att vi satt ett skönt gäng utbytesstudenter blandat med lokala förmågor och pimplade lite Efes och 50/50 groggar vodka+nektarinjuice.

Runt midnatt sattes kursen mot stan, stället vi först tänkte gå till verkade inte vilja släppa in oss pga ngn gästlistepolicy. Jag fann bara situationen mycket komisk, de uppträdde som att det var Sunset Boulevards coolaste club. En av tjejerna som var med fann inte detta lika roande och försökte fixa det på sitt egna lilla sätt, genom att snacka med vakterna på turkiska. Tyvärr verkade det enda hon kunde på turkiska vara förolämpningar som var så grova att de turkiska killarna som var med blev chockade. Behöver jag säga att vi inte kom in? Kvällen slutade istället på en karaokebar där vi försökte hänga med så gott det gick i de turkiska sångerna innan det blev dags för våra framföranden på engelska; Forever young följt av ABBAs Money Money Money!

Annars då? Just det ja, när jag skulle gå till sjukhuset för att få recept på mina små piller. Vet inte om det är ovanligt att man går själv till sjukhuset ute på kontinenten eller om det är så att jag triggar sådana starka moderskänslor hos tjejerna här, men det var flera av dem som ville följa mig till sjukhuset. Tackade för visat intresse men avböjde för den som undrar.

Gårdagen avslutade vi med lite kortspel och te hos grannen Gulia (G uttalas J) från Italien. Dricka te betyder här dricka te och ingenting annat. Ikväll ska jag se när min tjeckiske vän Pavel premiärspelar för studentlaget i fotboll mot något turkiskt lag. Pavel är den enda här som delar mitt osunda förhållande till hockey, känns skönt att ha någon att diskutera denna viktiga fråga med. Även om han inte har så mycket vettigt att komma med vad det beträffar LHC mer än att han har koll på Hlavac, Hlinka och Melichar. Själv kan jag väl känna att det var väl fan på tiden att Hävelid och Mange får spela tillsammans i PP, det tog bara Säcken några matcher att inse, Lener fattade aldrig. Sen kan vi väl skicka ur det där pajaslaget SSK ur Elitserien och plocka upp Leksand en gång för alla?

Eftersom ni inte fick någon bild idag så lovar jag ordentlig bättring. Nästa gång får ni en videotur i min lägenhet. Ha det gött!

Looking down on Central Park

Till skillnad från Mr. Garfunkel var det ju inte Central Park i NY jag menade. För igår var vi ett skönt gäng bestående av några turkar, italienare, polacker, tjecker, spanjorer och en förvirrad svensk; yours truly, som besökte den stora parken som ligger vid moskén. Där hade vi en liten picnic och spelade spel och lirade lite boll. Parken var hur fin som helst, där skulle man kunna spendera många kvällar med att bara chillaxa. Eftersom mina batterier i kameran är finito och jag ännu inte fått tummen ur för att fixa nya så har jag tyvärr inte några bilder från kvällen. Ni får hålla tillgodo med den ovan som jag har lånat från en av de andra som var med.

Det blev även ett besök i den stora moskén, det påstods faktiskt att det var Turkiets största. Spännande att besöka denna då det i stort sett är det enda man får upp bilder på om man söker på Adana, det och den speciella Adanakebaben som jag ännu inte provat (skämmes tamefan!). När mörkret föll och moskén lystes upp så fick iaf jag starka associationer till palatset i Agraba där Aladdin (inte chokladasken brukar hänga). När jag tänker på Aladdin tänker jag på En helt ny värld och då går tankarna helt plötsligt till Group 2 party crew + hang arounds och speciellt den där kvällen då jag klev in genom dörren till Colonias mest festfrekventa lägenhet och alla satt på sin flygande matta och sjöng. Hej på er flickor!

Kanske ska avhandla det ämne som förmodligen är enda anledningen till att ni läser den här bloggen också; kebaben. Eftersom jag är ett stort fan av all mat med kyckling i så har det blivit en del kycklingkebab sk Tavuk Döner den senaste tiden. Tog en som var helt fantastisk Sondurak Cafe som erbjuder campus finaste utsikt över sjön. Det enda som drog ner betyget var att de av oklar anledning tyckte det var en bra idé att ha i pickles (sur gurka, vet inte vad det heter på svenska:p). Inte ens den onde Jafar i Aladdin hade unnat sin värsta fiende dessa. Att jag var tvungen att sitta och plocka bort dem ger totalbetyget 4/5. Till kebaben drack jag den lokala specialiteten Ayran. Det är alltså turkisk yoghurt, blandad med vatten och toppad med salt. Alla som tror att detta var en lyckad kombo hand upp.

Eh vafan, vi kör på med lite mer text. Den som inte orkar läsa kan ta lunch. I förrgår avslutades Orientation dagarna. Vi åkte till Karatas som ligger ute vid kusten så det blev ännu ett besök i Medelhavet. Stället som sådant var fint men väldigt skumt. Fick reda på att turkiska staten hade velat etablera staden som turistort men satsningen lyckades aldrig. Vi var alltså de enda människorna på hela stranden och de enda spåren som fanns kvar av fornstora dagar var en pool på hotellet i närheten och strandparasoll med Tuborglogor på.

I afton ska jag försöka leta reda på någon form av nattliv tillsammans med de tre damerna från Ungern som går i min klass. Turkiets partykultur är lite sådär men det är väl det de har tagit hit mig för att råda bot på. COWABUNGA!

PS. Vilken regering vi än får så borde de lagstadga mot HV71, denna äcklighet kan inte få fortsätta!

Mersiiin och lite annat

Joråsåatt. I förrgår sattes kursen mot kuststaden Mersin, ett väldigt schtekigt ställe där många av turkarna med ca$h har sommarställen. Vi åkte med ett snabbtåg (gick iofs långsammare än SJ regional) som tog 45 min. Löjligt billigt var det iaf, 35 kr t o r. Väl framme var vi tvungna att byta till buss som tog hela 1,5 h. Så pappa, du lär styra en hyrbil om det ska bli Mersinutflykt för din del :) Fick reda på att Mersin är Turkiets varmaste stad, just denna dag verkade det stämma. Vattnet var sådär varmt så att det knappt svalkade, hoppas ni har det skönt där hemma också. Mitt ute i vattnet låg ett stort slott som gav lite Fångarna på fortet- känsla och mycket riktigt, där stod minimini-Gunde och skrek: "skynda, skynda!"...eller kanske inte. Jag, Martin af Urquell och den nytillkomna turkiska stjärnan Serhat tyckte det var en bra idé att simma ut till slottet. Vill ni veta hur långt det var? JÄTTElångt!

Igår var det lite shopping på stan som gällde. Investerade i en vattenkokare eftersom min kokplatta är så kass att Fan hinner bli religiös, senap blir gott och Manchester U ett karismatiskt fotbollslag innan vattnet kokar i kastrullen. Ytterst tveksamt dock om jag kommer orka laga så mycket mat i mitt lila kök med tanke på hur billigt det är att käka ute, åt lunch i skolan idag för 12 kr och en fin kebab går för en tjuga.

Idag startade Orentation week i skolan. Vi irrade runt som höns efter guiderna och fick se allt vad campus hade att erbjuda. Missade bara bibliotektbesöket eftersom jag var tvungen att gå på en tesittning (det är så de jobbar här) med en av professorerna för att lösa kursdilemmat. Det bråker så att säga. För att göra en lång historia kort har universitetet här sagt innan jag kom "de här kurserna kan du läsa, kom hit och ät kebab och ha de gött" Nu är det mer "De här kurserna är ju bara på turkiska nu eller flyttade till nästa termin, ät kebab!" . Ett mail är författat till berörda människor på Liu och imorgon väntar ytterliggare tesittning. Behöver 10 poäng till...

Avlsutade iaf dagen fint med ett dopp i sjön tillsammans med ett par andra ERASMUS-studenter. Riktigt trevlig att ligga i plurret och beskåda solnedgången över Adana. Lyxade till det lite och köpte in LHC-Timrå på datorn efter det. Tur att de presterade. Men...Cluben är där och jag är här! :'(

Nästa gång ska det handla om hatthängare, hålfotsinlägg och tyska utomländska svampar.

Hello Africa, wtf?!

Tja, tja bloggen (man måste inleda så enligt lag har jag hört). Vad har jag haft för mig de två senaste dagarna då? Igår var jag för första gången i skolan och träffade fakultetsansvarige, vi ska tillsammans hitta en lösning på det lilla problemet att två av mina kurser är på turkiska. Skulle ju kunna skriva om hur skolan ser ut eller vad som sades på mötet men får en känsla av att ni inte kunde bry er mindre så låter bli :) Enda anmärkningsvärda var väl att en av tjejerna i klassen mycket väl kan vara fröken Backmans ungerska lillasyster.

Efter detta bar det åter av till det enorma köpcentrat för att komplettera med saker jag hade glömt att köpa senast. Sjukt stolt över mig själv att jag lyckades ta mig med buss både dit och hem. Blev en kebab från samma glada kille som dagen innan. Denna gång blev det dock en kycklingrulle. Denna får 3,5/5. Dock får efterrätten bestående av kiwi dränkt i smält vit choklad toppad med kokos 5/5.

Idag tyckte jag det var dags att bli lite social. Snackade med en annan utbytesstudent från Tjeckien. Han och hans muntra gäng bestående av tre tjecker, två tjejer från Litauen (hej Lul) och en italienska skulle ner på stan så jag hakade på. Där mötte vi upp med den lokale stjärnan Emre som hade koll på läget så att säga. Han tog oss till ett riktigt schyst ställe som hette Kaktus. Där satt vi i de jätteschöna sofforna ute i den lilla oasen och drack någon form av milkshake och rökte den starkaste vattenpipan i mannaminne. Ja, jag vet att inte vattenpipa är hälsosamt men ska inte göra det till en vana. Även turkarna är överraskande nog medvetna om hälsofaran men de tänker säkert att sannolikheten att de kommer dö i förtid i en trafikolycka med tanke på hur alla kör är så pass stor, så det är bara att bolma på som om imorgon inte fanns.

Måste kanske förklara rubriken också. På Kaktus började stereon helt plötsligt pumpa ut Dr Albans dunderhit Hello Africa. Chocken hade just lagt sig när Rybacks Fairytale gick igång. Rule Scandinavia, Scandinavia rule the waves.....

Nehepp det här blev långt, försöker undvika det för att ni inte ska tappa intresst, även om det kanske inte märks. Nu ska jag ut på balkongen, lyssna på lite Spotify och dricka en Efes. Gäller ju att hålla jämna steg med alkisarna i Fullerton så n'öl om dagen är minimum.

Live från Adana

Kom alltså tillslut ifrån flygplatsen i Istanbul. Väl framme i Adana skulle min fadder Esra ha mött mig men hon lyckades inte få tag i en bil. Så det fick bli en taxi istället. Taxichauffören kunde ungefär lika mycket engelska som som en gråsten så kanske inte så konstigt att han släppte av mig vid fel ställe. På detta ställe pratade jag med en receptionist som kunde mindre engelska än samma gråsten. Men på något sätt lyckades han förstå vad jag var ute efter och gav mig adressen till studentboendet, en taxi senare och jag var framme.

Bor i ett rum utrustat med eget kök och badrum. Dörren till badrummet är intressant, den har inget handtag utan öppnas genom att man skjuter den åt sidan. Den är väldigt tung så det känns som att de har snott den från familjen Flinta. Men rummet är iaf rymligt, välplanerat och med cirkus 100 m till skolan och ett café är det trots allt bra. Har en liten balkong där jag kan sitta och filosofera dessutom.

Dagen har spenderats med sightseeing med Esra, hon har lovat att skriva ner hur man åker buss åt mig tills imorgon . Att förstå sig på Adanas kollektivtrafik är så svårt så man tror nästan att Roffe och Sonis har slagit ihop sina påsar och skapat detta monster. Men staden som sådan verkar väldigt fin är mitt första intryck, många affärer och restauranger/barer. Hittade min favortitdel direkt, på ena sidan låg puben North shield som serverar "fine ale" och på andra sidan ligger Starbucks. Sedan bar det av till det enorma köpcentret M1. Storhandlade köksgrejer, en skön kudde och viktigast av allt: två ölglas och ett sexpack Efes. Ovanstående rader känns som tillräckligt för att en viss person borde ha börjat fundera på när denne ska skolka och ta sig hit. Du vet vem du är Wholle!


Har tagit seden dit jag kommit och ätit kebab två gånger idag. Känner att jag bloggen måste leva upp till sitt namn liksom. Denna sköna snubbe skar upp kebab med sällan skådad glädje. Att brödet de gjorde rullen av var nybakat var ju inte helt fel. Totalbetyget 4/5 fefferonis.

På tal om just bananer: Sängen var bäddad när jag kom men kände ändå att jag ville ha mitt påslakan med Djungelboken på så jag bäddade om. När jag kom hem idag så har någon varit inne och bäddat om igen och nu denna gången med en ny uppsättning. Så nu har jag inte tid att skriva mer eftersom jag återigen måste se till att Baloo hamnar där han hör hemma.

PS. Heja, heja, heja Cluben!

I brist på annan sysselsättning

Racerpiloten verkade ha bra medvind från Stockholm och var kanske kissnödig vilket gjorde att vi var cirkus 45 min före utsatt tid i Istanbul, vilket innebär att jag fick möjlighet att spendera ännu mer tid här på flygplatsen i väntan på flyget till Adana som lyfter 15:40. Har roat mig med att testa på lite turkisk mat och dryck än så länge. Började med en brödrulle fyllt med köttfärs till frukost, smakade väldigt mycket som smörebröd så antar att bagaren hade blivit inspirerad under en suparresa till Köpenhamn.

Hittade sedan min räddning för att fördriva all denna tid. Ett café med både gratis Internet och eluttag till datorn. För att inte känna mig som en snyltare stödköptes en Efes in och nu har jag en stor kopp te framför mig. Undrar om det är samma sorts te som var och varannan försäljare hällde i en när man gick längs shoppinggatorna i Alanya och Side. Undrar om priset här liksom där alltid är förhandlingsbart, ska nog ropa till mig herr Ober och fråga: "special price for med my friend?"

Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena

Nu börjar det ju bli på riktigt det här. I vanlig ordning har jag tagit uppehåll från vad jag borde göra dvs packa kapsäcken för attt istället sitta och författa dessa rader med Lasse Ws musik som sällskap. Det finns en tätort på en slätt, en tätort som jag alltså inte kommer se på ett halvår. Kyrktornet som sträcker sig mot himlen kommer bytas mot ett minaret, köttbullar med mos bytas mot kebab, Baljan mot Starbucks. Det sista känns iaf som en riktigt schyst byte.

Är fortfarande väldigt lugn och fin. Antar att det är erfarenheten man fick av att dra till andra sidan jorden på den tiden man knappt hade fått skäggväxt som hjälper till att hålla nerverna i styr...än så länge iaf.

Vad jag har lärt mig om mig själv under dessa 22 år vi har känt varandra så är det att saker sällan blir som man förväntat sig eller tänkt sig på både gott och ont. Så därför lutar jag mig stilla tillbaks med en öl i handen och ser vad den här åkturen har att bjuda på. Men när jag väl checkar in på Arlanda ikväll och vinkar av mamsen kommer säkerligen tanken "vad fan har jag gett mig in på?" slå mig. Svaret på den frågan lär publiceras kontinuerligt på den här bloggen. Hepp, nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

PS. Vänj er vid Winnerbäckreferenserna

Det är här det händer

Men hej hej, hemskt mycket hej. Det är alltså här jag kommer skriva ner mina kloka och mindre kloka ord om mina erfarenheter som utbytesstudent i Adana om ligger här.

Bilden till vänster är från Phi Phi Island runt jul 2007. Det var senaste gången jag var utanför Sveriges gränser under en längre tid. Under denna trip som inkluderade Australien, Nya Zeeland, Malaysia och Thailand så hade jag ju sällskap av min trogne följeslagare Jacob/Halmhatt/Bäver-Jens (grappen till vänster, i bilden alltså inte nödvändigtvis politiskt) Det är även han som förtjänar ett tack för att bloggen är så fint layoutad som den är, för en trevlig kväll när vi snickrade ihop den och för att han har betalat sin tv-avgift...kanske.

För den oinsatte ska jag alltså tillbringa ett halvår av min utbildning till Civilekonom i Turkiet (faq: har den ens universitet där?). Boendet är kirrat, liksom visumet. På onsdag nästa vecka bär det av.

Jag har ingen aning om vad vi har att vänta oss av den här bloggen gott folk. Förmodligen en salig blandning av filosofiska funderingar blandat med vardagsbestyr och kebabrecenssioner. Allt paketerat med referenser från bra låtar, humorserier och Disneyfilmer och stundom under inflytande av herr Efes. Skit i att spänna fast säkerhetsbältet, nu kör vi ändå!