River en vacker dröm

Slutet är nära. Inte som att apokalypsen lurar runt hörnet. Men mina dagar i Adana börjar bli räknade och därmed känns det som om bloggens existensberättigandet upphör. Jag har ett par dagar kvar, men det kommer vara fullt upp de kommande dagarna och dessutom skulle risken för ett alldeles blödigt och nostalgiskt inlägg vara för stor. Det är ju inte så vi jobbar, inte här iaf. Så nu tar vi i hand och bockar för den tid vi har haft tillsammans bloggen. Det har varit en större läsarsuccé än vad jag hade väntat mig, även om mamma säkert har stått för 1000 av de ca 2000 visningarna från fosterlandet. Dessutom kan jag ju stoltsera med läsare över hela världen. Mest intressant är besöken från Japan, Ukraina och Ryssland. Känner vi varandra?

Det har alltså nästan gått fem månader sedan jag vinkade av mamma på Arlanda. Mitt plan gick mitt i natten. Lyckades hitta ett ställe som var öppet där jag köpte en öl. Satt och drack den riktigt sakta och filosoferade. Vad fan hade jag gett mig in på den här gången? Det återstod att se. Från Ipoden strömmade Håkan Hellströms nya låtar Saknade te havs och den helt fenomenala River en vacker dröm. Att detta är så pass lång tid sedan känns overkligt. Men som vi alla vet går tiden fort när man har roligt, för roligt har jag haft. Väldigt stor del i det har ju alla dessa underbara människor från Tjeckien, Ungern, Italien, Spanien, Portugal, Polen, Holland och Tyskland. Så sakta börjar folk att åka hemåt. Avskedsfesterna avlöser varandra, folk lipar, inte jag. Självklart kommer jag sakna alla något enormt men jag vet att de jag verkligen bryr mig om kommer jag se igen. Sådeså!

Att bo i Turkiet längre än en vecka och inte på ett chartehotell Alanya ja. Det har varit som den gamle Liverpool legenden Ian Rush sa angående sin sejour i Italien: "It was like living in a foreign country". Eller som Roland i Torsk på Tallin; "Det är som hemma fast annorlunda". För det är verkligen annorlunda. Allt är lite mer Hakuna Matata. Man får bara släppa sargen och gilla läget för flexibiliteten det medför är härlig. För ekonomen med x antal hp i nationalekonomin förstår man inte riktigt hur de marknadsekonomiska teorierna kan tillämpas här. Det finns så otroligt många affärer som säljer verkligen exakt samma saker. Kebabhaken ligger vägg i vägg med varandra. Kebab, eller Kebap som det faktiskt heter! Iskender är fortfarande ohotad etta tätt följd av Adana kebap som alltså är grillade lamfärsspett kryddade med chili, serveras med nybakat bröd och minst 5 sorters sallad. Kebab har blivit något annat än det där man slevar i sig på Hakepi efter 03 en lördagnatt.

Om vi ska plocka ut de bästa bitarna i lösgodispåsen då (f.ö hur kommer det sig att när man är i affären tycker man att man plockat i den bästa blandningen men likt förbannat är det en sort kvar när man ätit upp allt annat godis?) Hursom, Syrienresan med Giulia var ju riktigt klockren. Syrien var ett häftigt land som jag varmt rekommenderar att besöka. Helgen när familjen var här när vi var i Mersin, att i slutat av oktober ligga på en solig strand vid medelhavet var ju inte alls dumt. Resan till Istanbul var kul, Istanbul var väldigt annorlunda mot resten av Turkiet, mer likt Europa. Men självklart är det många härliga stunder i Adana man kommer minnas också. Turkisk karaokebar, vattenpipa, Efes, Kebap, nyårsfirandet, North Shield, alldeles för många personer i en bil på väg mot stan, hänga vid sjön, fest i tv-rummet, torsdagar, neger o president, Starbucks.

Även om det har varit en helt fantastisk tid så känns det som att det är dags att gå vidare. Som den store Lasse W en gång sa: bilden av hemma blir klarare när man är iväg. Sverige är helt jävla världsfenomenalt och vi borde vara stoltare över det. Så även om det kanske kommer kännas konstigt att lämna Adana, en stad som har varit mitt hem den senaste tiden så längtar jag efter Sverige och efter väldigt många människor jag inte har träffat på alldeles för lång tid. Det var allt, tack för att ni har hängt med mig under den här resan. Snart ses vi där hemma, kanske över en kebab.

Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge

Samma gamla visa men vet inte vad det är för låt

Jomen visst!

Här sitter man och pimplar te efter att just ha skrivit en final exam i Organization and Management, one down four to go. Oj vad svengelska det blev där. Annars har jag fått praktisera mitt modersmål lite mer än vanligt den senaste tiden. Hade en väldigt skön vecka hemma i Sverige över jul. Tiden sprang iväg med julafton, juldagsfirande hos Wholle, på Donken och på Bar BQ av alla ställen. Gick mest runt och förundrades över hur fantastiskt Sverige är och motivationen för en termin fylld av fredagspub, baljan, flamman, spöa Affe på NHL, försöka övertyga personalen på Pressbyrån att man borde få välja vaniljbulle till kaffet till samma pris som kanelbulle för att få variation i fikat och alldeles för tidiga föreläsningar i Vallfarten, har aldrig varit högre.

Åkte tillbaka till Adana den 30e. Men nu hade jag sällskap av Linnea, Matilda, Emma och Caffe som var sköna och spontana och hängde med för turkiskt nyår. Introducerade dem för fenomen som Efes och Adana kebap vilket verkade få medelbetyget 5/5 toasters. Nyårsfirandet inleddes med lite fördrink och ett sällan skådat övertagg på rummet innan vi mötte upp några av dem andra i Giulia och Martinas rum för att äta lite klassisk nyårsmat tillsammmans: hemkörd kinamat. Kvällen fortsatte sedan med majoriteten av erasmus-folket i TV-rummet. Tillsammans med Samira inkasserade jag ännu en ärofylld seger i Beerpong, behöver jag säga att jag är obesegrad här? Vid tolvslaget kilade vi upp på kullen vid Turac cafe rakt över gatan för att fira in det nya året med utsikt över sjön. En fin cigarr, lite ekonomdricka och tillräckligt många utlandssamtal för att orsaka ångest för kommande telefonräkning. Runt 3 tyckte receptionen att vi hade firat klart och fick oss att lämna TV-rummet. Då fortsatte vi helt sonika i ett annat rum, de svenska trupperna kastade in handduken 06:30 och begav sig hem till Fantomengrottan och delade kärleksfullt de 26 kvadraten mellan sig.

Nyårsdagen är lite i mitt tycke den mest värdelösa dagen på hela året. Men det är ju på sätt och vis bra för då kan det ju bara bli bättre. Inga större stordåd uträttades under denna dag mer än att jag tog med Caffe och Emma till stan för att presentera dem för min personliga favoritkebab; Iskender. Kommande dag fick de ge sig ut på egna, fria, unika äventyr då jag tyckte det vore dumt att inte plugga åtminstone lite till kommande tenta. Satte de på bussen till det lokala köpcentret Real. Vad som sedan hände där är oklart, frågar man Caffe försökte de ha ihjäl honom genom shoppingtortyr. Men dagen efter var vi åter hela flocken samlad. Det blev en rundvandring i stan. I Attatürk Park var det en massa kids som omringade oss och ville ta bilder med oss osv. Efter detta upptäckte vi att två poliser förföljde oss runt i parken. De var verkligen riktigt jävla odiskreta, så tillslut frågade jag vad det var frågan om. Det visade sig att de "beskyddade" oss då det tydligen var vanligt att kidsen var ficktjuvar. Så vi begav oss därifrån och spanade istället in moskén och lite andra goa grejer innan vi började uppladdningen inför kvällen med Efes och vattenpipa på en bar.

Dagen till ära fyllde nämligen min trogne följeslagare Sára från Ungern år och självklart ställde hon till med kalas (om mamma undrar så fick vi ingen mat, nej). Det bar av till Club Clubers som hade öppet bara för oss. Vi var väl åter hemma 03:30. Caffe och Matilda hakade på efterfest medan vi övriga ville ta en power nap innan det var dags för dem att åka till flygplatsen runt 06. Jag gick upp 05:30 för att fixa en taxi till dem, något som visade sig lättare sagt än gjort. Men tillslut lyckades receptionisten fixa fram en bil till dem. Gissar på att de sov ganska gott på planet. Jag gick tillbaka till rummet och sov som en stock till 14. Så just nu är min dygnsrytm ganska skev. Så utöver att plugga till tentan i entrepreneurship imorgon och fixa mitt element som läcker vatten är det normal sömn som står på att göra listan.

Skriver min sista tenta 13e januari. Sedan måste alla lärare rätta tentorna och inlämningsuppgifterna och slutligen skriva på ett papper med mitt betyg. Så fort detta är gjort hoppar jag på ett plan till Sverige. Om jag kommer dit igen har du en plats där jag kan vila? Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån, ett fönster vid kan sitta vid och blicka ut mot ån.

Ost i min öl det är

Kör lite konstgjord andning på bloggen för att bevisa att jag är vid liv och inter behöver samma åtgärd. Inspirationen började avta samma dag som jag inte ens kunde komma åt bloggen mer än att författa ett nytt inlägg. Helt plötsligt kändes det som en monolog och då kunde jag ju lika gärna sitta och berätta högt för mig själv vad jag har haft för mig.

Sedan sist jag skrev något så har det väl hänt en del. Det blev exempelvis en väldigt rolig resa till Istanbul med Frank, Reka, Sara, Roksana och Natalia. Istanbul var verkligen annorlunda från Adana, det kändes som att komma till Europa på något sätt. Tiden fördrevs med att springa runt och bocka av så många sevärdigheter som möjligt. Det blev lite knepigare med tanke på att vädergudarna hade legat bakfulla när jag dansat soldansen och helt missat poängen. Vi möttes av regn och blåst två dagar, de övriga två dagarna var det runt 5 grader. Svinkallt tyckte vissa i resesällskapet, undertecknad anser att man bör uppleva -25 i Åre för att få lite perspektiv. Lyckades få med mig Frank på ett riktigt äventyr. En timma resande och tre tågbyten senare var vi framme vid IKEA! De har inget i Adana så var första köttbullarna för mig på evigheter. Personalen i restaurangen hade den galna föreställningen att servera pommes till, men där fick svensken nog och sa gör om gör rätt. Mätta och belåtna vandrade vi till delen med all svensk mat. 300 kr fick det vara värt för att kunna dricka julmust och glögg samt smaska daim, kexchoklad, singoalla och pepparkakor. Frank köpte ett pepparkakshus.

Pepparkakshuet monterades under högtidliga former i förrgår. Det var mycket svårare än vad jag kunde minnas. Tror det till stor del berodde på att "väggarna" hade gått av på mitten och behövde limmas ihop med mer smält socket. Att inte ha någon pensel eller dyligt att dra dit sockret med var också lite småknepigt. Men nu sitter alla delarna ihop och huset är dekorerat. Ser ut som en riktig knarkarkvart (ett ord som min kära mor brukar använda ibland för att beskriva mitt rum/lägenhet när jag inte städat på ett tag)

Förra veckan var det Erasmus day. Då skulle alla utbytesstudenter presentera sina länder och universitet inför en ganska stor publik turkiska studenter som funderar på att åka utomlands. Försökte locka dem till Sverige genom att visa bilder på Victoria Silvstedt och Fredrik Ljungberg. Även några festbilder på mig slank med, iklädd toga, ballerinadräkt och tighta svarta legins och hockeyfrilla. Så om det kommer en turkisk invasion till Linköping nästa höst vet ni vem det beror på. I övrigt börjar skolan rundas av, har final exams i slutet av januari. Mest orolig är jag för den på bloggen ständingt bespottade turkiskan. Men det är alltså ett riktigt jävla muppspråk. Gramatiken och ordföljden liksom; det är som att prata som Yoda i Starwars, allt är i omvänd ordning. Ska man tex säga: det är ost i min öl (råkade tappa tilltugget på en bar i Istanbul) ska man alltså säga: Peynir biram var, vilket översatt betyder vad som går att läsa i rubriken, ost i min öl det är.

På torsdag smäller det! Något jag faktiskt har längtat till ett tag nu. Flyger hem till Sverige för att fira jul. När jag åker tillbaka den 30e kommer Matilda, Linnea, Emma och Caffe med för att fira nyår här :) Just nu är längtan efter Sverige och framförallt svenk mat stor. Tur att julen är det största svepskälet för att äta kopiöst som vi har. Ses där hemma allihopa!

Until the sky falls down on me

Jösses Mariekex, idag har vi blykepan på. Igår var det dags för ett mycket trevligt men samtidigt sorgligt moment under ERASMUS-tiden; det första good bye-partyt. Det blev ju inte bättre av att det var Pavel som nu ska lämna oss i sorg och saknad för att återvända till Tjeckien. Kommer sakna honom, han är väldigt okomplicerad, spontan och säger aldrig nej när det vankas öl. Kommer att minnas alla våra bilfärder i baksätet sipandes på hans favoritgrogg 90%vodka och 10% cola medan vi gång på gång debatterade vilket land som är bäst på hockey. Han har dock lovat att komma till Sverige för att en gång för alla lära oss svenskar hur Hlinka och Hlavac egentligen uttalas. Vi avslutade hans tid här med flaggan i topp med förfest i hans rum och fortsatte sedan till stadens mest fashionabla ställe; Park Zirve/Nort Shield. Till min stora lycka hittade jag den riktiga Budweiser, dvs den tjeckiska och inte den där smörjan jänkarna säljer. 60 kr skulle det ha för en 33 cl!...så jag tog fyra. EEEEEEEH

Tyckte att jag hade förtjänat lite finöl. Igår fick jag nämligen reda på resultatet på min tenta i Organization and Management (även känd som fylla i cirklar). Bäst resultat i klassen levererade en viss E.Wilhelmsson, COWABUNGA! Nu väntar vi med spänning på Production Management, en kurs som f.ö blir mer och mer intressant för varje gång.

Annars då...I måndags ställde jag mig vid kastrullerna och började göra glögg med hjälp av glöggkryddorna som mor och far (tvivlar på att Carl var inblandad) tog med hit. Blev faktiskt riktigt gott och lägenheten luktade glögg i två dagar efteråt. Glöggen serverades med lussekatter som även de kom från huvudsponsorerna. Samma sponsorer var även så vänliga att skicka ett litet paket hit med livsnödvändigheter som jag hämtade ut igår. Lösgodis, havregryn, en chokladkalender och marsansås -check :D

Nästa vecka är det åter resdags. Då är vi 6 erasmusar som ska spendera fyra dagar i Istanbul. Frank har lovat att göra mig sällskap till IKEA, ska julpynta sönder min lägenhet! Får se om jag hinner förbi Atatürk Stadium också för att kyssa straffpunkten där Cisse, Smicer och Hamann sköt Champions League bucklan till Anfield.

I afton är vi bjudna till Emre. Han är lite som den där farfar i Bullerbyn, han som bara är farfar till några av barnen men som alla kallar farfar ändå. Eller han kan ju vara morbror till några eller så också. Har ni tänkt på vilken inavel det måste bli i Bullerbyn, de har ju redan gjort upp vem som ska gifta sig med vem och att föra in nytt blod i Bullerbyn är inte att tänka på. Herregud, det är ju nästan som i Ljungsbro...Nu tappade jag spåret men jämförelsen med Emre var iaf att han är som en fadder för alla oss barn i Bull..Adana. Hos Emre ska det bli grillning, när turkarna bjuder hem på middag eller dyl brukar det vara storslaget.

Om 19 dagar kommer jag till Sverige, känns overkligt men ska bli grymt kul. Juldagsfirande och gå och se hockey på annandagen är redan spikat. Har väl inte så mycket att säga för stunden. Vardagen rullar på, det går bra nu.

Ifyllda cirklar och mycket text om resaN^

Idag har jag haft hela TVÅ tentor! Herregud, hade jag velat ha det så hade jag väl sökt tekfak och skaffat sandaler och ryggsäck direkt? Nu var det ju emellertid inte jordens prövning jag utsattes för. Har man överlevt en 5 timmars sittning med mikroekonomi eller rest sig på 9,5 och satt Roffes styrning på tredje försöket inser man plötsligt att allt är möjligt. Den första tentan i Production management dedikerar jag mina poäng till Mikro-Tomas som lärde mig räkna med fasta och rörliga kostnader (inte svårt direkt) och till Statistik-Anders som fick mig att inse vikten av att kunna trolla ihop en regressionslinje. För andra tentan i Organization and Management vill jag tacka dagisfröken som satte ihop den. 50 Multiple choice frågor (för er som inte vet det är M.c alltså universitetsspråk för 1x2 frågor fast med fler än 3 alternativ). Största problemet var inte vad jag skulle svara utan när jag skulle lämna in tentan efter 25 minuter. Jag hade bara ringat in svaren, tentavakten (som var ett par nivåer trevligare än de i Tera) förklarade att jag var tvungen att fylla i mina cirklar. Var bara snällt att sätta sig och gå bananas med pennan. Välkommen till universitetet liksom!

Men låt oss istället som sig bör blicka...bakåt! I söndags kom jag ju hem från en 10 dagars resa till Syrien och Beirut. Resan började lugnt och fint med buss från Adana till Antakya, följt av taxi till syriska gränsen. Vi var tvungna att stanna där för att fixa visum. De hade väl inte direkt kundbemötande eller främjande av turism som högsta prioriteringar på agendan. Efter 3 timmar väntan fick vi äntligen våra visum. Rättvisan i att jag som svensk fick betala 27$ medan det för Giulia som är från Italien räckte med 10$ kan diskuteras. Hoppas Sverige som nation slår tillbaka med kraft och flyttar ner Assyriska till div 6, det skulle lära dem en läxa! Från gränsen fick vi skjuts till Aleppo där vi tog en taxi de 40 milen till Damascus för den ringa summan av 25$ var. I Damascus tillbringade vi mycket tid i "soak" vilket alltså är en stor marknad på arabiska. Såg en av islams viktigaste moskéer och en fästning som självaste Saladin hade byggt (känd från Arn filmerna). Som alla vet så tar ju Saladin Arn till en fästning i Damascus efter att ha besegrat korsriddarna. Vi spenderade 2 hela dagar i Damascus, en stad som föll oss båda i smaken. Väldigt trevlig atmosfär med massa små caféer och den ständiga doften av vattenpipa i luften.

Resan fortsatte sedan mot Beirut. Vi hittade en restaurang med helt makalöst god mat och köpte med ett par öl som inmundigades på en klippa där vi satt och njöt av värmen och blickade ut över havet. Mer bloggutrymme förtjänar inte Beirut. Men kan såga staden mer utförligt om någon önskar. Tillbaka till Syrien där vi på nytt var tvungna att skaffa visum. Gick dock smidigare och vi stannade en natt i staden Homs. Där var de inte så vana att se turister så vart vi än kom var det "hello", "welcome". Här hade vi nog resans finaste hotellrum. Helkaklat, schöna sängar, högt till tak, kabel-tv, frukost och en helt egen balkong för 25$ var. Målet med vistelsen i Homs var annars ett besök till korsriddarfästningen Krak des Chevaliers. För er som inte är bekanta med korstågen kan man för att göra det enkelt säga att de kristna och muslimerna latjade Herre på täppan över Jerusalem. Krak... var en riktigt häftig upplevelse och det var enkelt att se varför muslimerna aldrig lyckades inta borgen trots att de i slutet hade powerplay- ett par tusen muslimer mot 200 kristna.

Från Homs blev det sedan buss till Palmyra. Där finns några av de mest omfattande och välbevarade resterna från romarriket. Då jag nyligen kommit ut för mig själv som historieintresserad var även detta ballt att se. Vi checkade in på ett trevligt hotell där man inte kunde visa sig utan att hotellägaren Abraham ville att man skulle slå sig ner och dricka te (åter igen, ja dricka te!) På kvällen vandrade vi runt lite bland ruinerna där vi träffade på två trevliga herrar från Syrien. De hade någon form av picnic och vi satte oss och pratade lite med dem, de var väldigt nyfikna på hur saker var i våra länder, drack mer te, någon form av syriskt te och en starkare dryck. Dagen efter blev det tidigt uppstigning eftersom vi skulle se allt som var stängt kvällen innan och dessutom ta oss till resans sista stopp: Aleppo. Vi kom dit framåt kvällen så checkade in och begav på jakt efter mat. Slutade med en "cherry kebab". Det var alltså kött, färskt bröd och kopiösa mängder körsbärssås. Intressant, inte nödvändigtvis delikat. Aleppo hade också en "soak" som tom var bättre än den i Damascus. Köpte lite smått och gott bla lokalproducerad tvål som enligt bibeln Lonely Planet skulle vara bra just där men även ett fint fårskinn som numera pryder mitt golv. Har döpt henne till "Dolli Marzipani", lite Italien och Giulia inspirerat (hon heter Parzani) Dock förnekar hon att Marzipani är italienska för marsipan...

Så ska vi summera kanske: Syrien var ett riktigt fint land att resa runt i. Så annorlunda från allt tillrättalagt och sönderturistat som man ser på vissa håll (tex när jag och Jackie hittade glögg och pepparkakor i Thailand) Befolkningen med undantag för gränsvakterna var otroligt gästvänliga och det hände flera gånger att vi bjöds på frukt och godis när vi bara passerade vissa affärer. Maten var riktigt smaskig (och billig) absoluta favoriten var nog förrätten Hummus (finns i Coops charkdisk). Att resa med en italienska hade sitt pris; de är ju så rackarns kontinentala så var ju inte läge att börja prata lunch innan 14 och nämnde man middag innan 20:30 fick man bara en konstig blick. Dessutom har denna fröken fått mig att börja dricka Espresso (italienska för jävligt starkt kaffe i en liten löjlig kopp). Vi har även lärt varandra lite viktiga ord på svenska/italienska. Jag kan säga trottoar, ryggsäck, kork, filofax och servett (svårast) på italienska, medan Giulia nu stoltserar med att kunna säga skoskav, vilse, tack, varsågod och bakfull på svenska.

Avslutar med några bilder (hade varit fler om inte blogger bråkar så mycket) för er som inte har den stora förmånen att vara vän med mig på Facebook:

Bloggen och jag lever

Detta inlägg ska gå fort som f...det ska gå mycket mycket fort. Har en midterm imorgon att sista minuten plugga till. Kom "hem" igår efter 10 fantastiska dagars resande. Det var väl egentligen allt för nu. Ville bara säga att jag mår prima och att jag inte har några planer på att pensionera bloggen trots lång frånvaro. Lovar att skriva ett lååångt inlägg när jag är klar med tentorna den här veckan. För er som känner er lurade att ha läst det här inlägget, kanske känns det bättre om ni får se en bild på min nya rumskamrat; Dolli Marzipani?

Heeeeey. I need a visit to Damascus

Ok ska bara som Alfons Åberg sa. Jag ska bara författa dessa rader innan det är dags att ta tag i veckans case fall i Organization and Management aka OT 2.0. Idag är humöret på topp, för det är ingen vanlig dag; Turkiskan är nämligen inställd.

Har lokaliserat ett ställe med riktigt schyst käk kan jag ju börja att berätta. Amfiteatern (ofantligt mycket större än Lius påhitt) har ett café som säljer enorma portioner av diverse trevliga rätter för 20 kr inkl dryck, det tär på motivationen att laga mat själv. Blev ett besök där i fredags och igår. För de få av er som inte följer mina statusuppdateringar på Facebook slaviskt kan jag berätta att vi testade Turkiets svar på onlinepizza från pizzerian med det extremt innovativa namnet "Pizza Pizza". Riktigt schyst: Två stora pizzor, dryck, tiramisu och kaka för 125 kr. Tar det längre än 30 min behöver man dessutom inte betala för ordern. På något sätt lyckas de dock alltid vara i tid, trots att alla vet att en pizza tar 15 minuter/en kvart att göra. Att pizzabudet lyckas hinna fram hela vägen hit från stan på sin lilla moped under 15 min är imponerande!

På torsdag har jag min sista lektion innan det är dags för över en veckas "höstlov". Anledningen till detta är en muslimsk högtid som heter någonting Bayram. Har jag förstått det hela rätt slaktar man ett får och bjuder över sina grannar på fårkötts-frossa för att symbolisera att man ska ta hand om varandra, om grannarna skulle råka vara fattiga. Är ganska övertygad om att varken familjen Sandin eller Party-Pata har det så illa ställt så mor och far kan ju skona de stackars fåren där hemma.

Denna ledighet öppnar ju för att se någonting annat än Adana. Så de senaste dagarna har ägnats åt intensivt reseplanerande. Känns som om hon får väldigt mycket bloggutrymme, nästan mer än Lul, men det är alltså jag och Giulia som ska ut på äventyr tillsammans. Herr Jacob Carlson behöver inte känna sig svartsjuk, jag har inte ersatt dig som resesällskap permanent, hörde bara att du hade lite svårt att komma iväg den här helgen pga din Dolmiodag. Resan bär först av till Syrien där vi ska besöka huvudstaden Damascus samt diverse andra intressanta platser. Dessutom ska vi över en sväng till Libanon för att se vad Beirut har att erbjuda. Nu kanske vissa, som en följd av Aktuellt-flashbacks, blir väldigt oroliga över valet av resmål men ni kan vara lugna. Beirut och Syrien är helt ofarligt att resa till enligt såväl svenska UD som dess italienska motsvarighet. Vi åker nu på fredag och kommer hem nästa söndag, försök att klara er utan nya blogginlägg eller facebook-terror tills dess, även om jag förstår att det kommer bli svårt. Wohooo ska bli riktigt trevligt att komma iväg! :D

Nu ska jag iväg till mina vänner på Starbucks för lite kaffe och försöka få det här case fallet gjort. Förstår att det är svinkallt där hemma men faktum är att jag skulle kunna tänka mig i alla fall en eller två dagar med lite kyla och höstlövssparkande bara som omväxling mot sol och 25 grader. Jag säger det inte för att provocera, det är faktiskt sant. Jag gillar Stångån på hösten, när vardagslunken lagt sig över torgen.