Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena

Nu börjar det ju bli på riktigt det här. I vanlig ordning har jag tagit uppehåll från vad jag borde göra dvs packa kapsäcken för attt istället sitta och författa dessa rader med Lasse Ws musik som sällskap. Det finns en tätort på en slätt, en tätort som jag alltså inte kommer se på ett halvår. Kyrktornet som sträcker sig mot himlen kommer bytas mot ett minaret, köttbullar med mos bytas mot kebab, Baljan mot Starbucks. Det sista känns iaf som en riktigt schyst byte.

Är fortfarande väldigt lugn och fin. Antar att det är erfarenheten man fick av att dra till andra sidan jorden på den tiden man knappt hade fått skäggväxt som hjälper till att hålla nerverna i styr...än så länge iaf.

Vad jag har lärt mig om mig själv under dessa 22 år vi har känt varandra så är det att saker sällan blir som man förväntat sig eller tänkt sig på både gott och ont. Så därför lutar jag mig stilla tillbaks med en öl i handen och ser vad den här åkturen har att bjuda på. Men när jag väl checkar in på Arlanda ikväll och vinkar av mamsen kommer säkerligen tanken "vad fan har jag gett mig in på?" slå mig. Svaret på den frågan lär publiceras kontinuerligt på den här bloggen. Hepp, nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

PS. Vänj er vid Winnerbäckreferenserna