Nytt personbästa

Tjolahopp i lingonskogen!

På tal om lingon så får någon gärna skicka en burk. Det och några Knorrs lasagnemix, kokosmjölk, wook kryddor samt grönsaker, tacokrydda, ströbröd så jag kan göra lite fina köttbullar, pastrami och ett stort jävla lass Bregott (Becell smakar plast). Detta är alltså vad jag saknar i matväg från Svea rike efter exakt två veckor här. Men även om jag skulle ha de sakerna här skulle jag inte kunna äta dem just nu, fröken doktor har nämligen satt mig på en sträng diet bestående av rostat bröd, postatis, makaroner, vatten, coca cola, soppa och antibiotika. "ANTIBIOTIKA?! Du har väl inte träffat någon turkisk tjej som gett dig Kla...ustrofobi, Eric" tänker du nu käre bloggläsare. Svaret är nej, det är magen som krånglar vilket är standard för varje vek nordbo som besöker det här landet. Förra gången jag var i Turkiet tog det ju bara en vecka att bli matförgiftat så nu har jag klarat mig längre och kommit betydligt lindrigare undan. Always look on the bright side of life, vissla litegranna!

I lördags, alltså innan jag började knapra piller så blev det alltså så kallad fest. Har inte varit på så många innan så var kul att testa. Det började vid skolans amfiteater med att vi satt ett skönt gäng utbytesstudenter blandat med lokala förmågor och pimplade lite Efes och 50/50 groggar vodka+nektarinjuice.

Runt midnatt sattes kursen mot stan, stället vi först tänkte gå till verkade inte vilja släppa in oss pga ngn gästlistepolicy. Jag fann bara situationen mycket komisk, de uppträdde som att det var Sunset Boulevards coolaste club. En av tjejerna som var med fann inte detta lika roande och försökte fixa det på sitt egna lilla sätt, genom att snacka med vakterna på turkiska. Tyvärr verkade det enda hon kunde på turkiska vara förolämpningar som var så grova att de turkiska killarna som var med blev chockade. Behöver jag säga att vi inte kom in? Kvällen slutade istället på en karaokebar där vi försökte hänga med så gott det gick i de turkiska sångerna innan det blev dags för våra framföranden på engelska; Forever young följt av ABBAs Money Money Money!

Annars då? Just det ja, när jag skulle gå till sjukhuset för att få recept på mina små piller. Vet inte om det är ovanligt att man går själv till sjukhuset ute på kontinenten eller om det är så att jag triggar sådana starka moderskänslor hos tjejerna här, men det var flera av dem som ville följa mig till sjukhuset. Tackade för visat intresse men avböjde för den som undrar.

Gårdagen avslutade vi med lite kortspel och te hos grannen Gulia (G uttalas J) från Italien. Dricka te betyder här dricka te och ingenting annat. Ikväll ska jag se när min tjeckiske vän Pavel premiärspelar för studentlaget i fotboll mot något turkiskt lag. Pavel är den enda här som delar mitt osunda förhållande till hockey, känns skönt att ha någon att diskutera denna viktiga fråga med. Även om han inte har så mycket vettigt att komma med vad det beträffar LHC mer än att han har koll på Hlavac, Hlinka och Melichar. Själv kan jag väl känna att det var väl fan på tiden att Hävelid och Mange får spela tillsammans i PP, det tog bara Säcken några matcher att inse, Lener fattade aldrig. Sen kan vi väl skicka ur det där pajaslaget SSK ur Elitserien och plocka upp Leksand en gång för alla?

Eftersom ni inte fick någon bild idag så lovar jag ordentlig bättring. Nästa gång får ni en videotur i min lägenhet. Ha det gött!

Looking down on Central Park

Till skillnad från Mr. Garfunkel var det ju inte Central Park i NY jag menade. För igår var vi ett skönt gäng bestående av några turkar, italienare, polacker, tjecker, spanjorer och en förvirrad svensk; yours truly, som besökte den stora parken som ligger vid moskén. Där hade vi en liten picnic och spelade spel och lirade lite boll. Parken var hur fin som helst, där skulle man kunna spendera många kvällar med att bara chillaxa. Eftersom mina batterier i kameran är finito och jag ännu inte fått tummen ur för att fixa nya så har jag tyvärr inte några bilder från kvällen. Ni får hålla tillgodo med den ovan som jag har lånat från en av de andra som var med.

Det blev även ett besök i den stora moskén, det påstods faktiskt att det var Turkiets största. Spännande att besöka denna då det i stort sett är det enda man får upp bilder på om man söker på Adana, det och den speciella Adanakebaben som jag ännu inte provat (skämmes tamefan!). När mörkret föll och moskén lystes upp så fick iaf jag starka associationer till palatset i Agraba där Aladdin (inte chokladasken brukar hänga). När jag tänker på Aladdin tänker jag på En helt ny värld och då går tankarna helt plötsligt till Group 2 party crew + hang arounds och speciellt den där kvällen då jag klev in genom dörren till Colonias mest festfrekventa lägenhet och alla satt på sin flygande matta och sjöng. Hej på er flickor!

Kanske ska avhandla det ämne som förmodligen är enda anledningen till att ni läser den här bloggen också; kebaben. Eftersom jag är ett stort fan av all mat med kyckling i så har det blivit en del kycklingkebab sk Tavuk Döner den senaste tiden. Tog en som var helt fantastisk Sondurak Cafe som erbjuder campus finaste utsikt över sjön. Det enda som drog ner betyget var att de av oklar anledning tyckte det var en bra idé att ha i pickles (sur gurka, vet inte vad det heter på svenska:p). Inte ens den onde Jafar i Aladdin hade unnat sin värsta fiende dessa. Att jag var tvungen att sitta och plocka bort dem ger totalbetyget 4/5. Till kebaben drack jag den lokala specialiteten Ayran. Det är alltså turkisk yoghurt, blandad med vatten och toppad med salt. Alla som tror att detta var en lyckad kombo hand upp.

Eh vafan, vi kör på med lite mer text. Den som inte orkar läsa kan ta lunch. I förrgår avslutades Orientation dagarna. Vi åkte till Karatas som ligger ute vid kusten så det blev ännu ett besök i Medelhavet. Stället som sådant var fint men väldigt skumt. Fick reda på att turkiska staten hade velat etablera staden som turistort men satsningen lyckades aldrig. Vi var alltså de enda människorna på hela stranden och de enda spåren som fanns kvar av fornstora dagar var en pool på hotellet i närheten och strandparasoll med Tuborglogor på.

I afton ska jag försöka leta reda på någon form av nattliv tillsammans med de tre damerna från Ungern som går i min klass. Turkiets partykultur är lite sådär men det är väl det de har tagit hit mig för att råda bot på. COWABUNGA!

PS. Vilken regering vi än får så borde de lagstadga mot HV71, denna äcklighet kan inte få fortsätta!

Mersiiin och lite annat

Joråsåatt. I förrgår sattes kursen mot kuststaden Mersin, ett väldigt schtekigt ställe där många av turkarna med ca$h har sommarställen. Vi åkte med ett snabbtåg (gick iofs långsammare än SJ regional) som tog 45 min. Löjligt billigt var det iaf, 35 kr t o r. Väl framme var vi tvungna att byta till buss som tog hela 1,5 h. Så pappa, du lär styra en hyrbil om det ska bli Mersinutflykt för din del :) Fick reda på att Mersin är Turkiets varmaste stad, just denna dag verkade det stämma. Vattnet var sådär varmt så att det knappt svalkade, hoppas ni har det skönt där hemma också. Mitt ute i vattnet låg ett stort slott som gav lite Fångarna på fortet- känsla och mycket riktigt, där stod minimini-Gunde och skrek: "skynda, skynda!"...eller kanske inte. Jag, Martin af Urquell och den nytillkomna turkiska stjärnan Serhat tyckte det var en bra idé att simma ut till slottet. Vill ni veta hur långt det var? JÄTTElångt!

Igår var det lite shopping på stan som gällde. Investerade i en vattenkokare eftersom min kokplatta är så kass att Fan hinner bli religiös, senap blir gott och Manchester U ett karismatiskt fotbollslag innan vattnet kokar i kastrullen. Ytterst tveksamt dock om jag kommer orka laga så mycket mat i mitt lila kök med tanke på hur billigt det är att käka ute, åt lunch i skolan idag för 12 kr och en fin kebab går för en tjuga.

Idag startade Orentation week i skolan. Vi irrade runt som höns efter guiderna och fick se allt vad campus hade att erbjuda. Missade bara bibliotektbesöket eftersom jag var tvungen att gå på en tesittning (det är så de jobbar här) med en av professorerna för att lösa kursdilemmat. Det bråker så att säga. För att göra en lång historia kort har universitetet här sagt innan jag kom "de här kurserna kan du läsa, kom hit och ät kebab och ha de gött" Nu är det mer "De här kurserna är ju bara på turkiska nu eller flyttade till nästa termin, ät kebab!" . Ett mail är författat till berörda människor på Liu och imorgon väntar ytterliggare tesittning. Behöver 10 poäng till...

Avlsutade iaf dagen fint med ett dopp i sjön tillsammans med ett par andra ERASMUS-studenter. Riktigt trevlig att ligga i plurret och beskåda solnedgången över Adana. Lyxade till det lite och köpte in LHC-Timrå på datorn efter det. Tur att de presterade. Men...Cluben är där och jag är här! :'(

Nästa gång ska det handla om hatthängare, hålfotsinlägg och tyska utomländska svampar.

Hello Africa, wtf?!

Tja, tja bloggen (man måste inleda så enligt lag har jag hört). Vad har jag haft för mig de två senaste dagarna då? Igår var jag för första gången i skolan och träffade fakultetsansvarige, vi ska tillsammans hitta en lösning på det lilla problemet att två av mina kurser är på turkiska. Skulle ju kunna skriva om hur skolan ser ut eller vad som sades på mötet men får en känsla av att ni inte kunde bry er mindre så låter bli :) Enda anmärkningsvärda var väl att en av tjejerna i klassen mycket väl kan vara fröken Backmans ungerska lillasyster.

Efter detta bar det åter av till det enorma köpcentrat för att komplettera med saker jag hade glömt att köpa senast. Sjukt stolt över mig själv att jag lyckades ta mig med buss både dit och hem. Blev en kebab från samma glada kille som dagen innan. Denna gång blev det dock en kycklingrulle. Denna får 3,5/5. Dock får efterrätten bestående av kiwi dränkt i smält vit choklad toppad med kokos 5/5.

Idag tyckte jag det var dags att bli lite social. Snackade med en annan utbytesstudent från Tjeckien. Han och hans muntra gäng bestående av tre tjecker, två tjejer från Litauen (hej Lul) och en italienska skulle ner på stan så jag hakade på. Där mötte vi upp med den lokale stjärnan Emre som hade koll på läget så att säga. Han tog oss till ett riktigt schyst ställe som hette Kaktus. Där satt vi i de jätteschöna sofforna ute i den lilla oasen och drack någon form av milkshake och rökte den starkaste vattenpipan i mannaminne. Ja, jag vet att inte vattenpipa är hälsosamt men ska inte göra det till en vana. Även turkarna är överraskande nog medvetna om hälsofaran men de tänker säkert att sannolikheten att de kommer dö i förtid i en trafikolycka med tanke på hur alla kör är så pass stor, så det är bara att bolma på som om imorgon inte fanns.

Måste kanske förklara rubriken också. På Kaktus började stereon helt plötsligt pumpa ut Dr Albans dunderhit Hello Africa. Chocken hade just lagt sig när Rybacks Fairytale gick igång. Rule Scandinavia, Scandinavia rule the waves.....

Nehepp det här blev långt, försöker undvika det för att ni inte ska tappa intresst, även om det kanske inte märks. Nu ska jag ut på balkongen, lyssna på lite Spotify och dricka en Efes. Gäller ju att hålla jämna steg med alkisarna i Fullerton så n'öl om dagen är minimum.

Live från Adana

Kom alltså tillslut ifrån flygplatsen i Istanbul. Väl framme i Adana skulle min fadder Esra ha mött mig men hon lyckades inte få tag i en bil. Så det fick bli en taxi istället. Taxichauffören kunde ungefär lika mycket engelska som som en gråsten så kanske inte så konstigt att han släppte av mig vid fel ställe. På detta ställe pratade jag med en receptionist som kunde mindre engelska än samma gråsten. Men på något sätt lyckades han förstå vad jag var ute efter och gav mig adressen till studentboendet, en taxi senare och jag var framme.

Bor i ett rum utrustat med eget kök och badrum. Dörren till badrummet är intressant, den har inget handtag utan öppnas genom att man skjuter den åt sidan. Den är väldigt tung så det känns som att de har snott den från familjen Flinta. Men rummet är iaf rymligt, välplanerat och med cirkus 100 m till skolan och ett café är det trots allt bra. Har en liten balkong där jag kan sitta och filosofera dessutom.

Dagen har spenderats med sightseeing med Esra, hon har lovat att skriva ner hur man åker buss åt mig tills imorgon . Att förstå sig på Adanas kollektivtrafik är så svårt så man tror nästan att Roffe och Sonis har slagit ihop sina påsar och skapat detta monster. Men staden som sådan verkar väldigt fin är mitt första intryck, många affärer och restauranger/barer. Hittade min favortitdel direkt, på ena sidan låg puben North shield som serverar "fine ale" och på andra sidan ligger Starbucks. Sedan bar det av till det enorma köpcentret M1. Storhandlade köksgrejer, en skön kudde och viktigast av allt: två ölglas och ett sexpack Efes. Ovanstående rader känns som tillräckligt för att en viss person borde ha börjat fundera på när denne ska skolka och ta sig hit. Du vet vem du är Wholle!


Har tagit seden dit jag kommit och ätit kebab två gånger idag. Känner att jag bloggen måste leva upp till sitt namn liksom. Denna sköna snubbe skar upp kebab med sällan skådad glädje. Att brödet de gjorde rullen av var nybakat var ju inte helt fel. Totalbetyget 4/5 fefferonis.

På tal om just bananer: Sängen var bäddad när jag kom men kände ändå att jag ville ha mitt påslakan med Djungelboken på så jag bäddade om. När jag kom hem idag så har någon varit inne och bäddat om igen och nu denna gången med en ny uppsättning. Så nu har jag inte tid att skriva mer eftersom jag återigen måste se till att Baloo hamnar där han hör hemma.

PS. Heja, heja, heja Cluben!

I brist på annan sysselsättning

Racerpiloten verkade ha bra medvind från Stockholm och var kanske kissnödig vilket gjorde att vi var cirkus 45 min före utsatt tid i Istanbul, vilket innebär att jag fick möjlighet att spendera ännu mer tid här på flygplatsen i väntan på flyget till Adana som lyfter 15:40. Har roat mig med att testa på lite turkisk mat och dryck än så länge. Började med en brödrulle fyllt med köttfärs till frukost, smakade väldigt mycket som smörebröd så antar att bagaren hade blivit inspirerad under en suparresa till Köpenhamn.

Hittade sedan min räddning för att fördriva all denna tid. Ett café med både gratis Internet och eluttag till datorn. För att inte känna mig som en snyltare stödköptes en Efes in och nu har jag en stor kopp te framför mig. Undrar om det är samma sorts te som var och varannan försäljare hällde i en när man gick längs shoppinggatorna i Alanya och Side. Undrar om priset här liksom där alltid är förhandlingsbart, ska nog ropa till mig herr Ober och fråga: "special price for med my friend?"

Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena

Nu börjar det ju bli på riktigt det här. I vanlig ordning har jag tagit uppehåll från vad jag borde göra dvs packa kapsäcken för attt istället sitta och författa dessa rader med Lasse Ws musik som sällskap. Det finns en tätort på en slätt, en tätort som jag alltså inte kommer se på ett halvår. Kyrktornet som sträcker sig mot himlen kommer bytas mot ett minaret, köttbullar med mos bytas mot kebab, Baljan mot Starbucks. Det sista känns iaf som en riktigt schyst byte.

Är fortfarande väldigt lugn och fin. Antar att det är erfarenheten man fick av att dra till andra sidan jorden på den tiden man knappt hade fått skäggväxt som hjälper till att hålla nerverna i styr...än så länge iaf.

Vad jag har lärt mig om mig själv under dessa 22 år vi har känt varandra så är det att saker sällan blir som man förväntat sig eller tänkt sig på både gott och ont. Så därför lutar jag mig stilla tillbaks med en öl i handen och ser vad den här åkturen har att bjuda på. Men när jag väl checkar in på Arlanda ikväll och vinkar av mamsen kommer säkerligen tanken "vad fan har jag gett mig in på?" slå mig. Svaret på den frågan lär publiceras kontinuerligt på den här bloggen. Hepp, nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

PS. Vänj er vid Winnerbäckreferenserna

Det är här det händer

Men hej hej, hemskt mycket hej. Det är alltså här jag kommer skriva ner mina kloka och mindre kloka ord om mina erfarenheter som utbytesstudent i Adana om ligger här.

Bilden till vänster är från Phi Phi Island runt jul 2007. Det var senaste gången jag var utanför Sveriges gränser under en längre tid. Under denna trip som inkluderade Australien, Nya Zeeland, Malaysia och Thailand så hade jag ju sällskap av min trogne följeslagare Jacob/Halmhatt/Bäver-Jens (grappen till vänster, i bilden alltså inte nödvändigtvis politiskt) Det är även han som förtjänar ett tack för att bloggen är så fint layoutad som den är, för en trevlig kväll när vi snickrade ihop den och för att han har betalat sin tv-avgift...kanske.

För den oinsatte ska jag alltså tillbringa ett halvår av min utbildning till Civilekonom i Turkiet (faq: har den ens universitet där?). Boendet är kirrat, liksom visumet. På onsdag nästa vecka bär det av.

Jag har ingen aning om vad vi har att vänta oss av den här bloggen gott folk. Förmodligen en salig blandning av filosofiska funderingar blandat med vardagsbestyr och kebabrecenssioner. Allt paketerat med referenser från bra låtar, humorserier och Disneyfilmer och stundom under inflytande av herr Efes. Skit i att spänna fast säkerhetsbältet, nu kör vi ändå!