Ifyllda cirklar och mycket text om resaN^

Idag har jag haft hela TVÅ tentor! Herregud, hade jag velat ha det så hade jag väl sökt tekfak och skaffat sandaler och ryggsäck direkt? Nu var det ju emellertid inte jordens prövning jag utsattes för. Har man överlevt en 5 timmars sittning med mikroekonomi eller rest sig på 9,5 och satt Roffes styrning på tredje försöket inser man plötsligt att allt är möjligt. Den första tentan i Production management dedikerar jag mina poäng till Mikro-Tomas som lärde mig räkna med fasta och rörliga kostnader (inte svårt direkt) och till Statistik-Anders som fick mig att inse vikten av att kunna trolla ihop en regressionslinje. För andra tentan i Organization and Management vill jag tacka dagisfröken som satte ihop den. 50 Multiple choice frågor (för er som inte vet det är M.c alltså universitetsspråk för 1x2 frågor fast med fler än 3 alternativ). Största problemet var inte vad jag skulle svara utan när jag skulle lämna in tentan efter 25 minuter. Jag hade bara ringat in svaren, tentavakten (som var ett par nivåer trevligare än de i Tera) förklarade att jag var tvungen att fylla i mina cirklar. Var bara snällt att sätta sig och gå bananas med pennan. Välkommen till universitetet liksom!

Men låt oss istället som sig bör blicka...bakåt! I söndags kom jag ju hem från en 10 dagars resa till Syrien och Beirut. Resan började lugnt och fint med buss från Adana till Antakya, följt av taxi till syriska gränsen. Vi var tvungna att stanna där för att fixa visum. De hade väl inte direkt kundbemötande eller främjande av turism som högsta prioriteringar på agendan. Efter 3 timmar väntan fick vi äntligen våra visum. Rättvisan i att jag som svensk fick betala 27$ medan det för Giulia som är från Italien räckte med 10$ kan diskuteras. Hoppas Sverige som nation slår tillbaka med kraft och flyttar ner Assyriska till div 6, det skulle lära dem en läxa! Från gränsen fick vi skjuts till Aleppo där vi tog en taxi de 40 milen till Damascus för den ringa summan av 25$ var. I Damascus tillbringade vi mycket tid i "soak" vilket alltså är en stor marknad på arabiska. Såg en av islams viktigaste moskéer och en fästning som självaste Saladin hade byggt (känd från Arn filmerna). Som alla vet så tar ju Saladin Arn till en fästning i Damascus efter att ha besegrat korsriddarna. Vi spenderade 2 hela dagar i Damascus, en stad som föll oss båda i smaken. Väldigt trevlig atmosfär med massa små caféer och den ständiga doften av vattenpipa i luften.

Resan fortsatte sedan mot Beirut. Vi hittade en restaurang med helt makalöst god mat och köpte med ett par öl som inmundigades på en klippa där vi satt och njöt av värmen och blickade ut över havet. Mer bloggutrymme förtjänar inte Beirut. Men kan såga staden mer utförligt om någon önskar. Tillbaka till Syrien där vi på nytt var tvungna att skaffa visum. Gick dock smidigare och vi stannade en natt i staden Homs. Där var de inte så vana att se turister så vart vi än kom var det "hello", "welcome". Här hade vi nog resans finaste hotellrum. Helkaklat, schöna sängar, högt till tak, kabel-tv, frukost och en helt egen balkong för 25$ var. Målet med vistelsen i Homs var annars ett besök till korsriddarfästningen Krak des Chevaliers. För er som inte är bekanta med korstågen kan man för att göra det enkelt säga att de kristna och muslimerna latjade Herre på täppan över Jerusalem. Krak... var en riktigt häftig upplevelse och det var enkelt att se varför muslimerna aldrig lyckades inta borgen trots att de i slutet hade powerplay- ett par tusen muslimer mot 200 kristna.

Från Homs blev det sedan buss till Palmyra. Där finns några av de mest omfattande och välbevarade resterna från romarriket. Då jag nyligen kommit ut för mig själv som historieintresserad var även detta ballt att se. Vi checkade in på ett trevligt hotell där man inte kunde visa sig utan att hotellägaren Abraham ville att man skulle slå sig ner och dricka te (åter igen, ja dricka te!) På kvällen vandrade vi runt lite bland ruinerna där vi träffade på två trevliga herrar från Syrien. De hade någon form av picnic och vi satte oss och pratade lite med dem, de var väldigt nyfikna på hur saker var i våra länder, drack mer te, någon form av syriskt te och en starkare dryck. Dagen efter blev det tidigt uppstigning eftersom vi skulle se allt som var stängt kvällen innan och dessutom ta oss till resans sista stopp: Aleppo. Vi kom dit framåt kvällen så checkade in och begav på jakt efter mat. Slutade med en "cherry kebab". Det var alltså kött, färskt bröd och kopiösa mängder körsbärssås. Intressant, inte nödvändigtvis delikat. Aleppo hade också en "soak" som tom var bättre än den i Damascus. Köpte lite smått och gott bla lokalproducerad tvål som enligt bibeln Lonely Planet skulle vara bra just där men även ett fint fårskinn som numera pryder mitt golv. Har döpt henne till "Dolli Marzipani", lite Italien och Giulia inspirerat (hon heter Parzani) Dock förnekar hon att Marzipani är italienska för marsipan...

Så ska vi summera kanske: Syrien var ett riktigt fint land att resa runt i. Så annorlunda från allt tillrättalagt och sönderturistat som man ser på vissa håll (tex när jag och Jackie hittade glögg och pepparkakor i Thailand) Befolkningen med undantag för gränsvakterna var otroligt gästvänliga och det hände flera gånger att vi bjöds på frukt och godis när vi bara passerade vissa affärer. Maten var riktigt smaskig (och billig) absoluta favoriten var nog förrätten Hummus (finns i Coops charkdisk). Att resa med en italienska hade sitt pris; de är ju så rackarns kontinentala så var ju inte läge att börja prata lunch innan 14 och nämnde man middag innan 20:30 fick man bara en konstig blick. Dessutom har denna fröken fått mig att börja dricka Espresso (italienska för jävligt starkt kaffe i en liten löjlig kopp). Vi har även lärt varandra lite viktiga ord på svenska/italienska. Jag kan säga trottoar, ryggsäck, kork, filofax och servett (svårast) på italienska, medan Giulia nu stoltserar med att kunna säga skoskav, vilse, tack, varsågod och bakfull på svenska.

Avslutar med några bilder (hade varit fler om inte blogger bråkar så mycket) för er som inte har den stora förmånen att vara vän med mig på Facebook:

Bloggen och jag lever

Detta inlägg ska gå fort som f...det ska gå mycket mycket fort. Har en midterm imorgon att sista minuten plugga till. Kom "hem" igår efter 10 fantastiska dagars resande. Det var väl egentligen allt för nu. Ville bara säga att jag mår prima och att jag inte har några planer på att pensionera bloggen trots lång frånvaro. Lovar att skriva ett lååångt inlägg när jag är klar med tentorna den här veckan. För er som känner er lurade att ha läst det här inlägget, kanske känns det bättre om ni får se en bild på min nya rumskamrat; Dolli Marzipani?

Heeeeey. I need a visit to Damascus

Ok ska bara som Alfons Åberg sa. Jag ska bara författa dessa rader innan det är dags att ta tag i veckans case fall i Organization and Management aka OT 2.0. Idag är humöret på topp, för det är ingen vanlig dag; Turkiskan är nämligen inställd.

Har lokaliserat ett ställe med riktigt schyst käk kan jag ju börja att berätta. Amfiteatern (ofantligt mycket större än Lius påhitt) har ett café som säljer enorma portioner av diverse trevliga rätter för 20 kr inkl dryck, det tär på motivationen att laga mat själv. Blev ett besök där i fredags och igår. För de få av er som inte följer mina statusuppdateringar på Facebook slaviskt kan jag berätta att vi testade Turkiets svar på onlinepizza från pizzerian med det extremt innovativa namnet "Pizza Pizza". Riktigt schyst: Två stora pizzor, dryck, tiramisu och kaka för 125 kr. Tar det längre än 30 min behöver man dessutom inte betala för ordern. På något sätt lyckas de dock alltid vara i tid, trots att alla vet att en pizza tar 15 minuter/en kvart att göra. Att pizzabudet lyckas hinna fram hela vägen hit från stan på sin lilla moped under 15 min är imponerande!

På torsdag har jag min sista lektion innan det är dags för över en veckas "höstlov". Anledningen till detta är en muslimsk högtid som heter någonting Bayram. Har jag förstått det hela rätt slaktar man ett får och bjuder över sina grannar på fårkötts-frossa för att symbolisera att man ska ta hand om varandra, om grannarna skulle råka vara fattiga. Är ganska övertygad om att varken familjen Sandin eller Party-Pata har det så illa ställt så mor och far kan ju skona de stackars fåren där hemma.

Denna ledighet öppnar ju för att se någonting annat än Adana. Så de senaste dagarna har ägnats åt intensivt reseplanerande. Känns som om hon får väldigt mycket bloggutrymme, nästan mer än Lul, men det är alltså jag och Giulia som ska ut på äventyr tillsammans. Herr Jacob Carlson behöver inte känna sig svartsjuk, jag har inte ersatt dig som resesällskap permanent, hörde bara att du hade lite svårt att komma iväg den här helgen pga din Dolmiodag. Resan bär först av till Syrien där vi ska besöka huvudstaden Damascus samt diverse andra intressanta platser. Dessutom ska vi över en sväng till Libanon för att se vad Beirut har att erbjuda. Nu kanske vissa, som en följd av Aktuellt-flashbacks, blir väldigt oroliga över valet av resmål men ni kan vara lugna. Beirut och Syrien är helt ofarligt att resa till enligt såväl svenska UD som dess italienska motsvarighet. Vi åker nu på fredag och kommer hem nästa söndag, försök att klara er utan nya blogginlägg eller facebook-terror tills dess, även om jag förstår att det kommer bli svårt. Wohooo ska bli riktigt trevligt att komma iväg! :D

Nu ska jag iväg till mina vänner på Starbucks för lite kaffe och försöka få det här case fallet gjort. Förstår att det är svinkallt där hemma men faktum är att jag skulle kunna tänka mig i alla fall en eller två dagar med lite kyla och höstlövssparkande bara som omväxling mot sol och 25 grader. Jag säger det inte för att provocera, det är faktiskt sant. Jag gillar Stångån på hösten, när vardagslunken lagt sig över torgen.

Jo-Anna says - I have to wait in the line and come back tomorrow

Jorå. Helgen har tillbringats i kalasens tecken. I fredags nådde Sofia den respektabla åldern 24. Det firades först med kladdkaka (jag har frälst många med det här) som jag och Giulia hade trollat ihop till födelsedagsbarnets ära och sedan med Sangria och försök till beer pong i tv-rummet. Aledningen till att jag skriver försök till beer pong: Bordet vi spelade på var lite för stort och muggarna lite för svåra att träffa. Matchen avbröts därför vid ställningen 4-3 till mig och Frank mot Giulia och Samira. De vägrade dock erkänna sig besegrade...

Nästa födelsedagsbarn i ordningen var Anna som ställde till med 21-års barnkalas. Efter lite förkaka i hennes rum innehållandes en hel del ungerska specialiteter i flytande form sattes kursen mot Karaokebaren i stan. Som jag tidigare nämnt är man så svältfödd på engelsk musik när man går ut, men nu tror jag någon form av rekord är satt ändå. Alla som känner mig någorlunda vet att jag anser att We no speak americano är skitmusiken Rolls Royce tillsammans med Katy Perrys I kissed a girl. Men när den förstnämnda av dessa försök till musik spelades på baren smög sig en obehaglig känsla av välbehag på. Förmodligen var det bara något konstigt jag ätit eller druckit.

Nu ska jag prova på någonting annorlunda. Jag ska skriva lite om vardagen här i Turkiet och inte någon alkoholromantiserande smörja i linje med "Living for the weekend" mentaliteten som stundom verkar råda här på bloggen. Kom just hem från biblioteket, precis som mycket annat som har med skolväsendet att göra bodde inte effektivitet eller klara besked där. Jag gick dit för att låna en kursbok, hade med mitt student-id som skulle vara allt som krävdes men icke. Nu lanserar vi en konspirationsteori: turkarna är bittra över att inte får vara med i EU så därför måste vi EU-medborgare ha passet med oss vad vi än ska göra. Låna en bok- pass, ladda på ditt kontantkort- pass. Väntar bara på att det ska stå en polis och vänta på mig när jag öppnar toalettdörren och säga : "passport please".

Efter att ha hämtat passet (en promenad tor på 25 min) gick jag tillbaka. Men då hade de ångrat sig och helt plötsligt var det inte ok utan jag var tvungen att komma tillbaka imorgon. Komma tillbaka imorgon, det är ett vanligt förekommande fenomen här. Det betyder: Vi orkar inte ta tag i det här nu och när du kommer hit imorgon kommer vi be dig komma tillbaka nästa dag. Till saken hör även att man fick vänta extremt länge i kön till informationsdisken eftersom det var det enda stället i Turkiet som var underbemannat. För personal har de verkligen i kopiösa mängder här. Arbetsgivaravgifter, pensioner, semesterlöner är ju som alla ekonomer vet sjukt segt att bokföra så varför inte bara skippa det helt? På bussen betalar man inte till chauffören. Man går snällt och sätter sig, sen kommer en kille vars enda uppgifter är att ta betalt och hoppa av vid varje hållplats och skrika högt vart bussen går och tar betalt. På vägen från vårat hus till sjön finns det två vaktkurer som verkar ständigt bemannade, oklart vad de vaktar. I huset där vi bor har de minst 5 heltidsanställda +den dygnet runt öppna receptionen och när jag var ute med passet i förrgår för att fylla på mitt kontantkort jobbade 4 personer i den lilla telebutiken trots att jag nog var deras enda kund för dagen.

Nu stundar ännu en lektion i turkiska. Alltid lika ångestladdat. LHC må f.ö vara kassa för stunden men allt är förlåtet vid seger mot de där smålänningarna som med skeva domares hjälp stal ett sm-guld för ett par år sedan. Ska vi säga 8-0?