River en vacker dröm

Slutet är nära. Inte som att apokalypsen lurar runt hörnet. Men mina dagar i Adana börjar bli räknade och därmed känns det som om bloggens existensberättigandet upphör. Jag har ett par dagar kvar, men det kommer vara fullt upp de kommande dagarna och dessutom skulle risken för ett alldeles blödigt och nostalgiskt inlägg vara för stor. Det är ju inte så vi jobbar, inte här iaf. Så nu tar vi i hand och bockar för den tid vi har haft tillsammans bloggen. Det har varit en större läsarsuccé än vad jag hade väntat mig, även om mamma säkert har stått för 1000 av de ca 2000 visningarna från fosterlandet. Dessutom kan jag ju stoltsera med läsare över hela världen. Mest intressant är besöken från Japan, Ukraina och Ryssland. Känner vi varandra?

Det har alltså nästan gått fem månader sedan jag vinkade av mamma på Arlanda. Mitt plan gick mitt i natten. Lyckades hitta ett ställe som var öppet där jag köpte en öl. Satt och drack den riktigt sakta och filosoferade. Vad fan hade jag gett mig in på den här gången? Det återstod att se. Från Ipoden strömmade Håkan Hellströms nya låtar Saknade te havs och den helt fenomenala River en vacker dröm. Att detta är så pass lång tid sedan känns overkligt. Men som vi alla vet går tiden fort när man har roligt, för roligt har jag haft. Väldigt stor del i det har ju alla dessa underbara människor från Tjeckien, Ungern, Italien, Spanien, Portugal, Polen, Holland och Tyskland. Så sakta börjar folk att åka hemåt. Avskedsfesterna avlöser varandra, folk lipar, inte jag. Självklart kommer jag sakna alla något enormt men jag vet att de jag verkligen bryr mig om kommer jag se igen. Sådeså!

Att bo i Turkiet längre än en vecka och inte på ett chartehotell Alanya ja. Det har varit som den gamle Liverpool legenden Ian Rush sa angående sin sejour i Italien: "It was like living in a foreign country". Eller som Roland i Torsk på Tallin; "Det är som hemma fast annorlunda". För det är verkligen annorlunda. Allt är lite mer Hakuna Matata. Man får bara släppa sargen och gilla läget för flexibiliteten det medför är härlig. För ekonomen med x antal hp i nationalekonomin förstår man inte riktigt hur de marknadsekonomiska teorierna kan tillämpas här. Det finns så otroligt många affärer som säljer verkligen exakt samma saker. Kebabhaken ligger vägg i vägg med varandra. Kebab, eller Kebap som det faktiskt heter! Iskender är fortfarande ohotad etta tätt följd av Adana kebap som alltså är grillade lamfärsspett kryddade med chili, serveras med nybakat bröd och minst 5 sorters sallad. Kebab har blivit något annat än det där man slevar i sig på Hakepi efter 03 en lördagnatt.

Om vi ska plocka ut de bästa bitarna i lösgodispåsen då (f.ö hur kommer det sig att när man är i affären tycker man att man plockat i den bästa blandningen men likt förbannat är det en sort kvar när man ätit upp allt annat godis?) Hursom, Syrienresan med Giulia var ju riktigt klockren. Syrien var ett häftigt land som jag varmt rekommenderar att besöka. Helgen när familjen var här när vi var i Mersin, att i slutat av oktober ligga på en solig strand vid medelhavet var ju inte alls dumt. Resan till Istanbul var kul, Istanbul var väldigt annorlunda mot resten av Turkiet, mer likt Europa. Men självklart är det många härliga stunder i Adana man kommer minnas också. Turkisk karaokebar, vattenpipa, Efes, Kebap, nyårsfirandet, North Shield, alldeles för många personer i en bil på väg mot stan, hänga vid sjön, fest i tv-rummet, torsdagar, neger o president, Starbucks.

Även om det har varit en helt fantastisk tid så känns det som att det är dags att gå vidare. Som den store Lasse W en gång sa: bilden av hemma blir klarare när man är iväg. Sverige är helt jävla världsfenomenalt och vi borde vara stoltare över det. Så även om det kanske kommer kännas konstigt att lämna Adana, en stad som har varit mitt hem den senaste tiden så längtar jag efter Sverige och efter väldigt många människor jag inte har träffat på alldeles för lång tid. Det var allt, tack för att ni har hängt med mig under den här resan. Snart ses vi där hemma, kanske över en kebab.

Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge

Samma gamla visa men vet inte vad det är för låt

Jomen visst!

Här sitter man och pimplar te efter att just ha skrivit en final exam i Organization and Management, one down four to go. Oj vad svengelska det blev där. Annars har jag fått praktisera mitt modersmål lite mer än vanligt den senaste tiden. Hade en väldigt skön vecka hemma i Sverige över jul. Tiden sprang iväg med julafton, juldagsfirande hos Wholle, på Donken och på Bar BQ av alla ställen. Gick mest runt och förundrades över hur fantastiskt Sverige är och motivationen för en termin fylld av fredagspub, baljan, flamman, spöa Affe på NHL, försöka övertyga personalen på Pressbyrån att man borde få välja vaniljbulle till kaffet till samma pris som kanelbulle för att få variation i fikat och alldeles för tidiga föreläsningar i Vallfarten, har aldrig varit högre.

Åkte tillbaka till Adana den 30e. Men nu hade jag sällskap av Linnea, Matilda, Emma och Caffe som var sköna och spontana och hängde med för turkiskt nyår. Introducerade dem för fenomen som Efes och Adana kebap vilket verkade få medelbetyget 5/5 toasters. Nyårsfirandet inleddes med lite fördrink och ett sällan skådat övertagg på rummet innan vi mötte upp några av dem andra i Giulia och Martinas rum för att äta lite klassisk nyårsmat tillsammmans: hemkörd kinamat. Kvällen fortsatte sedan med majoriteten av erasmus-folket i TV-rummet. Tillsammans med Samira inkasserade jag ännu en ärofylld seger i Beerpong, behöver jag säga att jag är obesegrad här? Vid tolvslaget kilade vi upp på kullen vid Turac cafe rakt över gatan för att fira in det nya året med utsikt över sjön. En fin cigarr, lite ekonomdricka och tillräckligt många utlandssamtal för att orsaka ångest för kommande telefonräkning. Runt 3 tyckte receptionen att vi hade firat klart och fick oss att lämna TV-rummet. Då fortsatte vi helt sonika i ett annat rum, de svenska trupperna kastade in handduken 06:30 och begav sig hem till Fantomengrottan och delade kärleksfullt de 26 kvadraten mellan sig.

Nyårsdagen är lite i mitt tycke den mest värdelösa dagen på hela året. Men det är ju på sätt och vis bra för då kan det ju bara bli bättre. Inga större stordåd uträttades under denna dag mer än att jag tog med Caffe och Emma till stan för att presentera dem för min personliga favoritkebab; Iskender. Kommande dag fick de ge sig ut på egna, fria, unika äventyr då jag tyckte det vore dumt att inte plugga åtminstone lite till kommande tenta. Satte de på bussen till det lokala köpcentret Real. Vad som sedan hände där är oklart, frågar man Caffe försökte de ha ihjäl honom genom shoppingtortyr. Men dagen efter var vi åter hela flocken samlad. Det blev en rundvandring i stan. I Attatürk Park var det en massa kids som omringade oss och ville ta bilder med oss osv. Efter detta upptäckte vi att två poliser förföljde oss runt i parken. De var verkligen riktigt jävla odiskreta, så tillslut frågade jag vad det var frågan om. Det visade sig att de "beskyddade" oss då det tydligen var vanligt att kidsen var ficktjuvar. Så vi begav oss därifrån och spanade istället in moskén och lite andra goa grejer innan vi började uppladdningen inför kvällen med Efes och vattenpipa på en bar.

Dagen till ära fyllde nämligen min trogne följeslagare Sára från Ungern år och självklart ställde hon till med kalas (om mamma undrar så fick vi ingen mat, nej). Det bar av till Club Clubers som hade öppet bara för oss. Vi var väl åter hemma 03:30. Caffe och Matilda hakade på efterfest medan vi övriga ville ta en power nap innan det var dags för dem att åka till flygplatsen runt 06. Jag gick upp 05:30 för att fixa en taxi till dem, något som visade sig lättare sagt än gjort. Men tillslut lyckades receptionisten fixa fram en bil till dem. Gissar på att de sov ganska gott på planet. Jag gick tillbaka till rummet och sov som en stock till 14. Så just nu är min dygnsrytm ganska skev. Så utöver att plugga till tentan i entrepreneurship imorgon och fixa mitt element som läcker vatten är det normal sömn som står på att göra listan.

Skriver min sista tenta 13e januari. Sedan måste alla lärare rätta tentorna och inlämningsuppgifterna och slutligen skriva på ett papper med mitt betyg. Så fort detta är gjort hoppar jag på ett plan till Sverige. Om jag kommer dit igen har du en plats där jag kan vila? Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån, ett fönster vid kan sitta vid och blicka ut mot ån.