Jorå. Helgen har tillbringats i kalasens tecken. I fredags nådde Sofia den respektabla åldern 24. Det firades först med kladdkaka (jag har frälst många med det här) som jag och Giulia hade trollat ihop till födelsedagsbarnets ära och sedan med Sangria och försök till beer pong i tv-rummet. Aledningen till att jag skriver försök till beer pong: Bordet vi spelade på var lite för stort och muggarna lite för svåra att träffa. Matchen avbröts därför vid ställningen 4-3 till mig och Frank mot Giulia och Samira. De vägrade dock erkänna sig besegrade...
Nästa födelsedagsbarn i ordningen var Anna som ställde till med 21-års barnkalas. Efter lite förkaka i hennes rum innehållandes en hel del ungerska specialiteter i flytande form sattes kursen mot Karaokebaren i stan. Som jag tidigare nämnt är man så svältfödd på engelsk musik när man går ut, men nu tror jag någon form av rekord är satt ändå. Alla som känner mig någorlunda vet att jag anser att We no speak americano är skitmusiken Rolls Royce tillsammans med Katy Perrys I kissed a girl. Men när den förstnämnda av dessa försök till musik spelades på baren smög sig en obehaglig känsla av välbehag på. Förmodligen var det bara något konstigt jag ätit eller druckit.
Nu ska jag prova på någonting annorlunda. Jag ska skriva lite om vardagen här i Turkiet och inte någon alkoholromantiserande smörja i linje med "Living for the weekend" mentaliteten som stundom verkar råda här på bloggen. Kom just hem från biblioteket, precis som mycket annat som har med skolväsendet att göra bodde inte effektivitet eller klara besked där. Jag gick dit för att låna en kursbok, hade med mitt student-id som skulle vara allt som krävdes men icke. Nu lanserar vi en konspirationsteori: turkarna är bittra över att inte får vara med i EU så därför måste vi EU-medborgare ha passet med oss vad vi än ska göra. Låna en bok- pass, ladda på ditt kontantkort- pass. Väntar bara på att det ska stå en polis och vänta på mig när jag öppnar toalettdörren och säga : "passport please".
Efter att ha hämtat passet (en promenad tor på 25 min) gick jag tillbaka. Men då hade de ångrat sig och helt plötsligt var det inte ok utan jag var tvungen att komma tillbaka imorgon. Komma tillbaka imorgon, det är ett vanligt förekommande fenomen här. Det betyder: Vi orkar inte ta tag i det här nu och när du kommer hit imorgon kommer vi be dig komma tillbaka nästa dag. Till saken hör även att man fick vänta extremt länge i kön till informationsdisken eftersom det var det enda stället i Turkiet som var underbemannat. För personal har de verkligen i kopiösa mängder här. Arbetsgivaravgifter, pensioner, semesterlöner är ju som alla ekonomer vet sjukt segt att bokföra så varför inte bara skippa det helt? På bussen betalar man inte till chauffören. Man går snällt och sätter sig, sen kommer en kille vars enda uppgifter är att ta betalt och hoppa av vid varje hållplats och skrika högt vart bussen går och tar betalt. På vägen från vårat hus till sjön finns det två vaktkurer som verkar ständigt bemannade, oklart vad de vaktar. I huset där vi bor har de minst 5 heltidsanställda +den dygnet runt öppna receptionen och när jag var ute med passet i förrgår för att fylla på mitt kontantkort jobbade 4 personer i den lilla telebutiken trots att jag nog var deras enda kund för dagen.
Nu stundar ännu en lektion i turkiska. Alltid lika ångestladdat. LHC må f.ö vara kassa för stunden men allt är förlåtet vid seger mot de där smålänningarna som med skeva domares hjälp stal ett sm-guld för ett par år sedan. Ska vi säga 8-0?
1 kommentar:
Såg matchen mot HV71.
Klubben är på g.
4-1.
Fadern
Skicka en kommentar