Slutet är nära. Inte som att apokalypsen lurar runt hörnet. Men mina dagar i Adana börjar bli räknade och därmed känns det som om bloggens existensberättigandet upphör. Jag har ett par dagar kvar, men det kommer vara fullt upp de kommande dagarna och dessutom skulle risken för ett alldeles blödigt och nostalgiskt inlägg vara för stor. Det är ju inte så vi jobbar, inte här iaf. Så nu tar vi i hand och bockar för den tid vi har haft tillsammans bloggen. Det har varit en större läsarsuccé än vad jag hade väntat mig, även om mamma säkert har stått för 1000 av de ca 2000 visningarna från fosterlandet. Dessutom kan jag ju stoltsera med läsare över hela världen. Mest intressant är besöken från Japan, Ukraina och Ryssland. Känner vi varandra?
Det har alltså nästan gått fem månader sedan jag vinkade av mamma på Arlanda. Mitt plan gick mitt i natten. Lyckades hitta ett ställe som var öppet där jag köpte en öl. Satt och drack den riktigt sakta och filosoferade. Vad fan hade jag gett mig in på den här gången? Det återstod att se. Från Ipoden strömmade Håkan Hellströms nya låtar Saknade te havs och den helt fenomenala River en vacker dröm. Att detta är så pass lång tid sedan känns overkligt. Men som vi alla vet går tiden fort när man har roligt, för roligt har jag haft. Väldigt stor del i det har ju alla dessa underbara människor från Tjeckien, Ungern, Italien, Spanien, Portugal, Polen, Holland och Tyskland. Så sakta börjar folk att åka hemåt. Avskedsfesterna avlöser varandra, folk lipar, inte jag. Självklart kommer jag sakna alla något enormt men jag vet att de jag verkligen bryr mig om kommer jag se igen. Sådeså!
Att bo i Turkiet längre än en vecka och inte på ett chartehotell Alanya ja. Det har varit som den gamle Liverpool legenden Ian Rush sa angående sin sejour i Italien: "It was like living in a foreign country". Eller som Roland i Torsk på Tallin; "Det är som hemma fast annorlunda". För det är verkligen annorlunda. Allt är lite mer Hakuna Matata. Man får bara släppa sargen och gilla läget för flexibiliteten det medför är härlig. För ekonomen med x antal hp i nationalekonomin förstår man inte riktigt hur de marknadsekonomiska teorierna kan tillämpas här. Det finns så otroligt många affärer som säljer verkligen exakt samma saker. Kebabhaken ligger vägg i vägg med varandra. Kebab, eller Kebap som det faktiskt heter! Iskender är fortfarande ohotad etta tätt följd av Adana kebap som alltså är grillade lamfärsspett kryddade med chili, serveras med nybakat bröd och minst 5 sorters sallad. Kebab har blivit något annat än det där man slevar i sig på Hakepi efter 03 en lördagnatt.
Om vi ska plocka ut de bästa bitarna i lösgodispåsen då (f.ö hur kommer det sig att när man är i affären tycker man att man plockat i den bästa blandningen men likt förbannat är det en sort kvar när man ätit upp allt annat godis?) Hursom, Syrienresan med Giulia var ju riktigt klockren. Syrien var ett häftigt land som jag varmt rekommenderar att besöka. Helgen när familjen var här när vi var i Mersin, att i slutat av oktober ligga på en solig strand vid medelhavet var ju inte alls dumt. Resan till Istanbul var kul, Istanbul var väldigt annorlunda mot resten av Turkiet, mer likt Europa. Men självklart är det många härliga stunder i Adana man kommer minnas också. Turkisk karaokebar, vattenpipa, Efes, Kebap, nyårsfirandet, North Shield, alldeles för många personer i en bil på väg mot stan, hänga vid sjön, fest i tv-rummet, torsdagar, neger o president, Starbucks.
Även om det har varit en helt fantastisk tid så känns det som att det är dags att gå vidare. Som den store Lasse W en gång sa: bilden av hemma blir klarare när man är iväg. Sverige är helt jävla världsfenomenalt och vi borde vara stoltare över det. Så även om det kanske kommer kännas konstigt att lämna Adana, en stad som har varit mitt hem den senaste tiden så längtar jag efter Sverige och efter väldigt många människor jag inte har träffat på alldeles för lång tid. Det var allt, tack för att ni har hängt med mig under den här resan. Snart ses vi där hemma, kanske över en kebab.
Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar